Ge en gåva

Dumma, dumma dom!

Varning känsliga läsare, här kommer svärord. Förbaskade lokaltrafik! Dumma, dumma dom! I går åkte jag en timme fram och tillbaka genom hela stan innan jag kom fram till mitt mål. Först fel åt ena hållet, sen åt andra, sen fel håll på tillbakavägen från fel håll mot bytet och tillsist rätt.

Tro mig när jag säger att jag skärpte mig, jag satt på helspänn under hela resan. Ändå blev det fel! Ena tunnelbanan hade inte ens skyltar där det stod vilken station man var på och ingen röst i högtalare! Och bara två nötta, genomskinliga skyltar med hållplatserna på, dolda bakom människor som tittade konstigt på en när man försökte se. Är det okej?!

När jag klev av och skulle hitta rätt tillbaka (för andra gången) fanns det inga skyltar på perrongen. Jag stod med gråten i halsen när en asiatisk kvinna kom fram till mig.

– Excuse me, is this train going to Gamla Stan?

– I dont know, snyftade jag fram.

Sen pekade jag på tåget åt fel håll (kom jag på sen) och sa ”maybe that one”, stackarn.

Med rinnande tårar repeterade jag ”det är inte mitt fel, det är inte mitt fel” som ett mantra. För jag tänker inte anklaga mig själv längre. Jag vill ju bara ha några (obs svärord) förbaskade skyltar för fan! Det är ju inte som att jag ber dem bygga om hela perrongerna eller skaffa nya snabbare tåg. Jag ber om en liten sak som skulle förändra hela mitt liv.

Snälla Herr Statsminister, eller i alla fall infrastrukturminister skäll på Stockholms lokaltrafik. Hjälp oss stackare som irrar runt på perrongerna varje dag.

RIOT!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “Dumma, dumma dom!

  1. Sebastian

    Din blogg är fantastisk, jag har själv nu 28 år gammal börjat utredats psykiatriskt för exakt samma saker

    Svara
  2. Katarina

    Ja dumma dumma dom som inte tar bättre hand om vilsna ledsna Tovar och andra som inte hittar hem.

    När jag ger mej in i stora folksamlingar med min son skriver jag mitt mobilnummer på hans arm.
    Eller han får välja mellan armband med numret på eller skrivet direkt på armen.
    Finns även T-shirts man kan skriva numret på. Men det ville han inte ha.
    Du som är kreativ kanske kan spinna vidare på den idén. Både för barn och vuxna.

    http://76704.spreadshirt.se/barn-t-shirt-if-i-am-lost-sweden-A1473735

    Hoppas du mår bättre idag.
    Stor kram
    <3

    Svara
  3. Tove Lundin

    Vilken bra grej att göra Katarina! Jag blev faktiskt sugen att spinna vidare på den smarta idén! En spontan sak jag tänkte var: Varför inte ha en sådan t-shirt som man kan vända ut och in! Typ supercool på ena sidan och med stor text med telefonnummer mm på den andra. Sen tänkte jag till vuxna, kanske ett snyggt armband eller berlock! Lapp i fickan går ju bort av förklarliga skäl 🙂

    Tack, jag mår mycket bättre i dag! Det är lite pinigt att lipa offentligt när man är stor, men hellre det än att vara liten och tro det är ens eget fel.
    Kramar <3

    Svara
  4. Ardita

    Hej Tove! Jag har åkt fel många gånger och trott att det är jag som är klumpig och inte tänkt på att det fattas skyltar och de gamla tågen är hopplösa med. Tur att jag är inte ensam 🙂 kramar ardita

    Svara
  5. Mathilda

    Hej Tove! (och alla andra fina kommenterare här inne – Barbro, Katarina osv.)

    Nu har jag läst alla dina inlägg och samtliga kommentarer. Tro mig, det tog ett tag. Det är så mycket som ska göras emellan! Prokrastinering har jag kallat det länge och skyllt på att jag är lite lat men tydligen är jag inte ensam. Känner igen mig något enormt i dina inlägg och var tvungen att insupa allt och lite till innan jag kunde kommentera. Totalt insnöande på vissa saker, andra gånger är koncentationsförmågan non-existent.Kli, skav och knöl – fantastiskt, precis så är det! Känslighet för dofter, ljud och andra sinnesintryck. Inneboende rastlösheten, att alltid vara på väg, att inte kunna sitta stilla . Oförmåga att komma iväg om inte väskan är packad, listor är skrivna på sånt som ska kommas ihåg. Kalendern är min gud, utan den hade jag varit ingen.

    Har sedan mars varit in i den här härligt effektiva karusellen när det gäller utredning. (OBS! ironin!) Väntar nu på en remiss och hoppas få den innan min tredje remitteringspsykolog tar sommarsemester.

    Fråga: såg på annat ställe att din blogg kallas för gästblogg. Innebär det att du kommer sluta inom obestämd eller bestämd framtid? Hemska tanke. Ville bara tacka för ett litet ljus i vardagen. Tack!
    /Mathilda

    Svara
  6. Tove Lundin

    Ardita! Självklart är du inte klumpig! Eller ensam! Vi är många där på perrongerna, och vi är bäst 🙂
    Kramar!

    Hej Mathilda!
    Välkommen hit 🙂
    Ja, visst blir man glad när man läser alla fina kommentarer här, värme och igenkännande har för mig varit den bästa medicinen.
    Som du är jag ju på den ”effektiva” karusellen (sedan snart fyra år tillbaka).. Man får tänka att så länge det går framåt är det ju bra, och undertiden får man liksom hitta sitt sätt att leva. Och som sagt, att känna sig mindre ensam är till stor hjälp. Hoppas du får tid snart!

    Jag är en ganska seg gäst, en sån som aldrig vill gå 🙂 Ännu är det ingen bestämd tid för när jag ska sluta, och om/när tar jag förhoppningsvis med mig er allihopa någon annanstans – där vi kan fortsätta peppa och sprida ljus och värme 😀
    Tack för din kommentar!

    Svara
  7. Barbro

    Hej alla!

    Känns som ett tag sedan jag var engagerad här. Är så tröööööött. Behöver antagligen semester och massoooor med sömn.

    Jag är lite tvärtom när det gäller att hitta. Jag har någon slags inbyggd kompass så att jag instinktivt förstår hur jag ska göra, har jag läst en karta över en plats så har jag hela stan klar för mig i huvudet. Jag älskar att utmana mig själv med tunnelbanekartor utomlands och så. Har kommit fel många gånger men jag gillar utmaningen att vara tvungen att lista ut vad som är rätt, där får jag jättekickar.

    Men jag kan ju inte beskriva vägen för någon annan. Höger och vänster är ju kört och jag förstår i allmänhet inte en sån beskrivning. Om nån frågar mig om vägen på stan så blir jag helsvamlig. Igår frågade en man om vägen och jag hade tur. Han skulle bara en liten bit från där vi stod så jag kunde peka. Han tackade och ursäktade sig med att han inte bott i Sverige så länge…hmm tänkte jag…man kan ju ha bott här hela livet och ändå inte veta…men han kanske är som jag i vanliga fall 🙂

    Med min inbyggda kompass borde jag kunna hjälpa många men då måste jag åka/gå med och det skulle ta för lång tid då.

    Men jag fattar problemet med skyltarna på ställen som Centralen och så. Ibland pekar pilarna så konstigt. Som om man skulle snett upp i taket eller rätt ner i golvet.

    Sen spelar det ingen roll att jag hittar jäkligt bra när jag ändå inte kan beräkna tid och kommer fel tid eller att jag inte kan bestämma vilken väg jag ska ta och därför ändå bara står och trampar med jobbig ångest.

    Välkomna Sebastian och Mathilda. Här är det bara att känna sig som hemma. Det gjorde jag från första dagen jag gluttade in.

    Crazy-kramar på er allihop 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Barbro! Hoppas du får semester och sömn snart!! Hur som helst är det mycket trevligt att ha dig tillbaka 🙂
      Lyllo dig som Skaparen gav i alla fall en inre kompass. Vad intressant hur olika vi människor kan vara, bara det är ju ett bevis på att vi måste hjälpa varandra.
      Jag fick en mycket rolig bild i huvudet på hur vi försöker kravla oss neråt, efter skyltarna inne på Centralen, kanske ett bra och roligt sätt om man vill demonstrera 🙂
      Precis som du skriver handlar det ju om så mycket mer. Det där trampandet i hallen klarar man sig utan!
      Jag blir så glad av att du känner dig hemma här!
      Crazy-ktamar <3

      Svara
  8. Rakel O'Add

    Do da locco motion with me – waoow waoow!

    Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

    -Waoow waoow!
    Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Livet: Ett hjärtslag djupt och ett andetag brett.

    Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

    Svara
  9. Rakel O'Add

    Järnvägar Tågar i tiden
    Mycket märkligt för ett ögonblick så såg jag hur du utvunnit din text från spåret och svaret nedan i form av två bilder ovan

    -Hur gjorde du det egentligen? Allting skenar ju bildligt bortom det försvinnande perspektivet.

    Svara
    • Tove Lundin

      Orakel! Jag har skrivit det förut: Ditt sätt att leka med ord är underbart. Du är en poet!
      Jag älskar bilderna, hur gjorde du?

      Svara
  10. "Jessica"

    men va ? jag hade länkat till en Stand-up med Jan Bylund el om det var Magnus Betnér som pratade om just SL och kollektivtrafiken … den var såå passande
    får ge mig ut på jakt igen.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *