Drama queen

Tydligen finns det inget som kallas "testomgång"..

I min ungdoms ljuva dagar bodde jag tillsammans med en tjej från Österrike i en lägenhet på Teneriffa. Ett tag delade vi den med grannkatten Negrita som rymde till oss med fyra kattungar och bosatte sig i vår garderob. Vi jobbade i en restaurang vid havet, släpade bord, bråkade med chefen, skvallrade, grät men skrattade mest.

När vi skildes åt fick jag en tröja där det stod “Drama queen” med glitter över bröstet. I dag jobbar hon på en lyxkryssare som ibland stannar till vid hamnen där jag bor. “Hello Drama queen, have time for a coffe?”, skriver hon då. Off course, svarar jag alltid.

Jag tycker drama queen låter bättre än hysterisk eller överdriven. Men jag gissar att det är typ samma sak. Jag brukar föredra att kalla mig det förstnämnda.

Som när min pojkvän noterade att jag googlat “billig lägenhet uthyres omgående, pälsdjur okej” efter ett litet gräl.

– Oj, jag blev visst lite drama queen, som trodde att jag och Marilyn åker ut nu.

Eller när jag gjort en uppsättning, värdig stora scenen på Stockholms stadsteater, om att inte hitta strumpor.

– Oj, nu blev jag lite drama queen.

Så sent som i går blev jag lite drama queen. Det var fel på tärningarna när vi spelade yatzy.

– Fast vänta nu, sa min pojkvän när jag kanske höjde rösten en aning. Det där kallas dålig förlorare.

Var får han allt ifrån?

Hittade ett gammalt urblekt fotografi från våra galna dagar. Jag till vänster och Claudia till höger. Hunk i mitten.