Det som gör det värt allt

Ååååå, vilken fiin blomma!

När anteckningarna med lösryckta meningar blir fler. När blommorna, fåglarna och till och med dammtussarna blir vackra, och det känns som sommarstuga när jag tvättar händerna med liljekonvaljtvål. När det är fniss inuti istället för ont, när jag går upp tidigare och gör frukost på sängen, och inte tvekar på vad jag ska ha på mig – känslan, några av er säkert vet, som gör allt värt det.

Det låter kanske helknäppt, motsägelsefullt och till och med motbjudande för den som inte förstår. Varför skulle man vilja ha en sjukdom? Vill man inte vara normal? När det gäller mig svarar jag alltid nej på den sista frågan. Nej, jag vill inte vara normal, (i den bemärkelsen). Och jag tänker aldrig redogöra i detalj hur illa det kan vara för att få tillåtelse att uttrycka min glädje över något andra kallar handikapp, eller till och med förnekar dess existens.

Jag vill vara jag, och tänker inte fly från mig själv hela livet. Ibland gör det ont – då vill jag ha tröst. Ibland blir det fel – då vill jag ha förlåtelse. Och ibland är det bara helt fantastiskt – då känns allt det andra väldigt avlägset. De dagarna kallar jag livet, vissa lever lite hela tiden. Andra lever mycket då och då.

RIOT!