Ge en gåva

Det är okej att vara den man är!

”Det måste vara lätt för dig som har adhd att alltid ha något att skylla på”, eller ”Du kan inte använda din diagnos som en ursäkt”. Känns detta bekant, kära läsare? Om ja – du är inte ensam.

Det är en av anledningarna till att vi behöver knyta kontakter med varandra, tänk hur många av oss som i all ensamhet får utstå dessa gliringar, dagligen, av chefer, kolleger, kompisar och anhöriga. Eller bara av folk som tycker sig ha rätten att sprida sin okunskap (kanske värsta sorten om man frågar mig). Om vi inte delar detta med varandra kan man ju få för sig att dessa människor har rätt. DET HAR DE INTE.

Som ni ser blev jag lite till mig och använde versaler nyss, det var inte meningen men i dag är en sådan dag. En sådan dag när jag går igång över orättvisan ibland möts av. Eller hör om. Människor som på fullaste allvar tror att man kommer försent utav lathet eller som tror att man ger upp när man accepterar (det faktiskt ganska svåra) att man har en funktionsnedsättning och försöker anpassa sig efter den.

Det är okej att känna sig lättad av att få sin diagnos, det är okej att skylla på den där det känns på sin plats och det är helt okej att ställa krav på sin omgivning, inte bara på sig själv. Det är okej att vara den man är – det måste det bara få vara!

Att förstå och att acceptera är två helt olika saker. Få av mina vänner och anhöriga förstår mig. Men de flesta accepterar. Det innebär att jag inte behöver förklara varje dag, år ut och år in för min pojkvän vad som är svårt för mig och varför, jag behöver inte hitta på olika ursäkter när jag är sen till de flesta av mina vänner och jag slipper ifrågasättas när jag halkat utanför ”normal-mallen”.

Sen finns det de som varken förstår eller accepterar, de kan man radera ur telefonboken och livet tycker jag. Ja, så hård kan jag vara. Jag vet nämligen alternativet som är mindre angenämt. Ingen mår bra speciellt av att umgås med personer som inte kan ta en som man är, och man orkar inte låtsas i längden. Det är svårt nog som det är att vara sig själv.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

19 kommentarer till “Det är okej att vara den man är!

  1. Tyra!

    Jag vill bara vara jag men det är skitsvårt för jag är konstig. Jag har ADHD och ÅS UNS (ångest syndrom utan närmare specification) . Men jag har lätt med en massa saker och är fantastiskt överlycklig så länge inga krav jag inte kan leva upp till ställs på mig. Vissa säger att ”du är tonåring och det är vanligt att tonåringar är överfyllda med känslor och går upp och ner och så, om man har ADHD så kan det bli värre typ”

    Jo men altså. De flesta är överfyllda. Jag svämmar över. De flesta får humörsvägningar i tonåren. Jag med men jag har ändå kvar alla känslor från innan samtidigt som jag svänger upp eller ner eller hit eller det. Livet är en berochdalbana. Mitt liv är ett helt tivoli. Jag märker lixom inte på någon annan alls att de är lika mig på det här sättet. Snarare att folk får svårt att förstå när jag förklarar. Men nån annan måste det väl finnas?

    Läste detta en gång
    ”En svårt depprimerad gubbe som hade förlorat sin fru, sina barn och en massa kompisar sa en gång till sig själv där han låg i sin säng ”Åh uch jag är så trött på mig själv” men sedan kom han på att han inte kunde vara trött på sig själv, för det skulle innebära att han var två personer och sådant får bara galningar för sig. Då blev han lite gladare och skrev en bok. Nu är han skitberömd.” typ så.

    Öh alstå jag tror mycket väl att man kan vara två människor samtidigt utan att vara galen. Själv är jag en hel skola med problembarn och pedagogiska temisbrukarlärare. Och några dansare. Och en massa konstnärer. Och poeter. Och ett feministskt kollektiv.

    (här är lite musik som jag har gjort typ)
    https://soundcloud.com/gaaaaaaaaa

    Svara
  2. Margareta Samuelsson

    Hej. Ack vad jag känner igen mig. Det tog närmare 50 år innan jag fick min diagnos bipolär. Jag har hanterats som ett marsvin inom vården med allehanda slaskdiagnoser och mediciner och bara blivit allt sämre med flera allvarliga självmordsförsök. Bl a har jag självmedicinerat med alkohol för att orka med min ångest och då genast blivit klassad som missbrukare av min dåvarande psykiater samt hamnat på Beroendecentrum. Där blev jag snabbt utslängd med diagnosen ¨personlighetsstörd¨. Sålunda stod jag helt utan någon form av vård. Min upplevelse av vården är att man måste slingra sig som en ål och beté sig ¨korrekt¨ för att bli tagen på allvar. Att som jag vara verbalt begåvad och kunna tala för mig, har visat sig vara självmord i vårdkontakterna. Det är ytterst hotfullt för många läkare. Jag har anmält vissa till Socialstyrelsen och verkligen rört om i grytan. Som svar från läkarna fick jag mina journalanteckningar; redigerade i efterhand!!!! På 2000-talet minsann.
    Att inte bli tagen på allvar kan generera en sådan förtvivlan och frustration och det är då man ska ¨passa¨ sig. Det är nämligen i de lägena jag blivit avfärdad som personlighetsstörd.
    Kan berätta mycket men får nog tagga ner lite nu….

    Svara
  3. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Ja visst känner jag igen det där. När min son höll på att utredas och jag precis hade fått min diagnos så skrev en släkting på facebook att jag gömde mig bakom diagnoser. Det var hårt. Jag tog självklart bort kommentaren men den satt ju kvar i mitt inre och i flera år efteråt kan jag tänka att just så tänker hon ju. Att jag hittar på diagnoser så jag kan slippa en massa saker i livet…. Eller hur….
    Kram.

    Svara
  4. Tove Lundin

    Tack Johan! Vad kul att du läser här!

    Åh, vad fint du beskriver Tyra! Håller med, ibland känns det verkligen som att man är ett helt klassrum! Och kanske kan det få kännas så också. Är säker på att massa människor förstår hur du menar och har det, det handlar bara om att man själv ska ha upplevt det, och vi är ju många!! Tack för länken till din musik!

    Hej Margareta!
    Tack för din kommentar och berättelse, det betyder mycket för många att höra att de inte är ensamma! Starkt av dig att orka anmäla, så ska det ju inte gå till! Hoppas verkligen att du får adekvat hjälp i dag tack vare diagnosen! Du får gärna berätta mer någon gång om du vill.

    Fy vad ledsen jag skulle ha blivit, Marielle! Precis så där är det ju. Man skakar av sig kommentaren men fortsätter att tänka ”så tänker ju den personen”.. Jag försöker att fokusera på de personer som förstår eller gör sitt bästa att förstå, även om det kan vara svårt. Kram!

    Svara
  5. Malin Bergendal

    Jo, den där har jag hört … mest om andra eller i allmänhet, men även till mig, om mig. Tanken var då att jag inte borde acceptera mina – enligt personen som sa det – dåliga sidor, som enstörighet, tankspriddhet och obefintlig simultankapacitet. Jag borde göra något åt saken, helst gå i psykodynamisk terapi, eller bara bestämma mig för att inte vara sådan. Men nää. Jag har slösat tillräckligt av min tid på att grubbla över varför och tro att jag inte försöker tillräckligt. Att acceptera funkar mycket bättre, det blir mer energi över till att leva med sig själv som man är. Det är bara om någon verkligen undrar som jag känner ett behov av att förklara mig i neuropsykiatriska termer, men det är viktigt att veta själv.

    Svara
  6. Jessica

    Hej vilken härlig blogg för förståelse och samtal, TACK!
    Sitter här med enmiljontrehundrasjuttiofem tankar som snurrar, om ALLT! Metaforen som kan få personer utan diagnosen ADHD till bättre förståelse, deras handlingar och tankar fungerar likt en biljardspelare, 1 boll i taget, sedan nästa. Mina tankar och handlingar likt ett flipperspel, många bollar i en salig röra åt alla håll.

    Svara
  7. Tove Lundin

    Håller med Malin! Dessutom, bara för att en person råkar tycka att vissa egenskaper är dåliga behöver väl inte alla andra ”jobba bort” dem. Alla kanske inte tycker att det är negativt med till exempel tankspridda enstöringar. Snacka om att ha höga krav på sin omgivning! Sådana märkliga egenskaper borde man däremot göra någonting åt, tycker jag – det borde finnas kurser eller terapi. Typ ”Sköt dig själv och skit i andra” 15 poäng?

    Hej Jessica!
    Tack för din kommentar och tack för metaforen – mitt i prick! Den lånar jag 🙂

    Jättebra Tyra! ”Sitta stilla” var cool 🙂

    Svara
  8. Sofie

    Jag har läst ut din bok, och den fick mig till många positiva insikter. Det som beskrivs i boken är på pricken! Tack Tove, måste jag bara få säga, för att du vågar och för att du finns. Jag avundas din skarpsyn, och jag hoppas du fortsätter med det du gör!

    Av en tillfällighet så har jag faktiskt precis sagt upp kontakten med en väldigt närastående som tyckte att det var en kul grej att prata illa om mig för att jag är ”dramatisk” (vilket jag faktiskt inte är i samma utsträckning som förr, tvärtom) och att jag ”rider på adhd-vågen” för att ursäkta mig osv osv när jag faktiskt sällan ens använder diagnosens namn. Detta var för mig en mycket älskad person. Men det senaste så har jag fått be om ursäkt för min existens och att jag ens vill ha kontakt med respektive, eftersom att h*n inte verkar vilja ha kontakt med mig. Men när jag fick reda på, från en gemensam vän, att h*n börjat prata illa bakom min rygg för våra gemensamma vänner så tog jag steget och sa upp kontakten. Jag vill vara positiv och lyfta upp andra människor i min tillvaro, men respektive kunde inte ens med att säga att h*n inte uppskattade mig längre. Men min bröstkorg känns lättare än på länge, och nya vänner kommer alltid att dyka upp.

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Sofie!
      Tack, vad glad jag blir av din kommentar!
      Så himla starkt av dig att stå på dig tycker jag. Vet verkligen hur tufft det är. Också hur ont det gör att bli misstrodd och ifrågasatt. Man kan ju undra vad som ligger bakom ett sådant beteende.. Det är verkligen en skön känsla i bröstet när man slutar göra våld mot sig själv och stå upp för den man är.
      Nya vänner kommer alltid dyka upp, det är det som är så spännande i livet tycker jag!

      Svara
  9. Therese Gustafsson

    Å gud va skönt att läsa detta inlägg! Detta är en sak jag grubblar på rätt ofta, och försöker lista ut hur jag ska förhålla mig till dessa kommentarer. Tack.

    P.S Hoppas det är ok att jag länkade till din blogg i min blogg? Jag tycker nämligen att din blogg är jävligt bra och att fler borde ta del av den 🙂 D.S

    Ha en fin dag. Kram Therese

    Svara
  10. Alice

    Hej Tove!
    Jag har länge försökt tagit tummen ur röven för att försöka gå och utreda mig för adhd. Har bara inte vågat. Har under hela mitt liv känns mig väldigt anorlunda både positivt och negativt. Har precis skaffat sambo och känner att vissa saker blir påtagligare då. Det är som att beteendet kastas tillbaka till en. Till sak. Jag undrar om du har några relationsråd, några tips som kan underlätta, iaf för dig? Vill bara även säga att när jag läste din blogg bestämde jag mig för att göra en utredning efter många år, och be om hjälp. Så tack Tove

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Alice!
      Vad glad jag blir att jag inspirerat till något sådant viktigt – lycka till!
      Jag håller med, vissa saker blir mer påtagliga när man blir sambo. Mitt bästa råd är att försöka lära sig så mycket om sig själv och sina egenskaper som möjligt, och försöka förklara på ett bra sätt för sin sambo. Typ: det här är svårt för mig, då reagerar jag såhär (fast jag inte vill) och det skulle underlätta om du gjorde såhär. Har man tur är ens sambo en förstående typ. Ett annat råd är att be om ursäkt när man varit orättvis. Sen försöker jag förlåta mig själv också, annars blir jag så olycklig. För mig har det underlättat att få min diagnos och få gå adhd-kurs där jag lärde mig mer om mig själv. Grattis till att du blivit sambo, det kommer gå jättebra!

      Svara
  11. Sandra

    Hur funkar detta på jobbet/skolan för din del? Har jättesvårt att krångla mig ut genom dörren för att komma i tid till skolan. På en arbetsplats kan det vara jättebetydande att komma i tid och ingen hänsyn visas till diagnosen. Jag själv försöker att gå upp flera timmar innan jag ska iväg även om sängen är det bästa jag vet. Även detta hjälper inte vissa dagar.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *