Del 6 – vändpunkten

Mitt i allt har jag beslutat att söka journalistutbildningen. Ansökan sker i tre steg. Första delen är ett arbetsprov. Jag sitter parallellt med uppsatsen och skriver en artikel om medkänsla. Dag och natt sliter jag med min artikel. Jag ska komma in. Jag vet att jag kommer lyckas. Jag går vidare till sista uttagningsmomentet, en intervju.

Jag bär en lång, svart kjol och ett linne under intervjun. Det vita linnet hänger löst, jag är så mager att skelettet syns igenom. Jag skakar och svettas. Livrädd att snubbla på orden. När sommarlovet kommer får jag veta att jag kommit in. Ett halmstrå att gripa tag i.

Men jag faller djupare in i galenskapen. Det är inte bara rösterna och ångesten. Det är smärtan, den överjävliga inre smärtan jag inte står ut med. Flera gånger försöker jag ringa min gamla mottagning. Ibland får jag inget svar och när jag väl får det hänvisar de till psykakuten.

Jag sitter på en filt i mina föräldrars trädgård, solen skiner och jag har tappat räkningen på vilken gång i ordningen jag slår det numret. Som vanligt när jag får tag på en sköterska på mottagningen börjar jag babbla, snabbt och osammanhängande, ivrig att få med allt. Oftast blir jag avbruten efter några meningar, vänligt men bestämt. Aldrig blir jag hörd.

Med den här sköterskan är något annorlunda. Jag märker det på en gång. Efter ett tag säger han på sin brutna svenska:

− Du behöver inte stressa dig, jag lägger inte på förrän vi löst det här.