Ge en gåva

Del 4, hur allting började

Skolan börjar efter julledigheten. Kanske det är som mamma har sagt. Att jag bara haft för mycket fritid att fundera på. När skolan börjar igen kommer allt bli bra. Men det är svårt att läsa om demokrati när världen snurrar och myror kryper i kroppen. Jag är fast besluten att det ska gå. Därför går det.

Föreläsningssalen är stor och ligger mitt i stan. Det är fortfarande januari och när jag ser ut genom klassrumsfönstret lyser domkyrkans koppartak mot den isblå himlen. Vackrare än så blir det inte. Statskunskap känns nytt och spännande. Vissa föreläsningar kan jag hänga med i, sedan gå hem och läsa anteckningarna och känna hur jag fattar allt. Allt och lite därtill. Jag nöjer mig då inte med vad som står i böckerna utan sitter uppe sena nätter och läser på mera.

Andra dagar, de flesta, vaknar jag till liv efter föreläsningen är slut och har inte uppfattat ett ord.

− Jag kan inte göra slut men jag vet inte hur jag känner, förklarar jag för E som är långt över 60 och min psykolog.

Efter ett tredje, eller var det fjärde? besök på psykakuten snabbades min remiss på och redan i början av februari har jag tid hos en psykolog. Det första jag kommer på att ta upp, när han frågar hur jag mår, är relationen till min pojkvän. Jag har fullt upp med att hitta ursäkter för att slippa träffa honom. Min högsta dröm är att han ska lämna mig. Detta talar jag om för Erling som säger att det är normalt att känna så. Jag försöker förklara att det inte alls är normalt. Det är inte så att jag bara tappat mina känslor för honom. Jag har tappat alla mina känslor. Erling tycker det låter konstigt eftersom jag gråter hela tiden, vilket han ju i för sig har rätt i.

Jag försöker inte förklara mer. Vi pratar om allt möjligt jag kan komma på. Jag är ivrig att få med allt och avslutar med en egen analys då han inte säger något.

När jag går därifrån känner jag mig mer uppgiven än när jag kom. Jag går ner för de två trapporna till bottenplan. Längst räckena är tjocka stålvajrar uppspända över stupet ner till golvet. Då tror jag de är konst. Dekorationer.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

9 kommentarer till “Del 4, hur allting började

  1. Tove Lundin

    Ja fy sjutton! Hemska känsla, därför känns det fantastiskt med så många igenkännande hejarop här på bloggen!

    Svara
  2. Katarina

    Att inte nå fram är hemskt. Som att komma från en annan planet eller prata ett språk ingen förstår.
    Är skönt att kika in här ibland och känna att man inte är ensam.
    Får inte det sociala att funka just nu. Men här kan jag vara social på en lagom nivå.
    Hoppas du hittat en bättre psykolog som förstår hur du menar.

    Svara
  3. Tove Lundin

    I dag har jag en helt fantastisk psykolog, är så tacksam över det!
    Men det tog flera år. Undertiden letade jag överallt efter böcker, bloggar mm där jag kunde känna igen mig och få respons. Men det var jättesvårt att hitta. Därför tycker jag det är helt underbart att så många vill vara med här på bloggen! Det tröstar att känna sig mindre ensam!

    Svara
  4. terese lundberg

    hej jag lider också av bipolär sjukdom känner inte att jag får nån förståelse har ingen familj i närheten men en underbar kille men han förstår inte hur jag mår känner mig lessen e en kamp varje dag att vakna har ingen att prata med inga vänner blev utförsäkrad för två år sen och kämpat sen dess men orkar inte hur länge som helst

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Terese!
      Jag tycker du är jättestark som har kämpat så i två år. Och om du dessutom varken har familjen nära eller förstående vänner är du ju superstark! Men jag vet hur det känns att inte orka kämpa längre. Tur att du har en underbar kille, och att du har en sådan styrka. Om du inte har en psykolog tycker jag att du ska kräva att få en. Vet inte hur jag mått utan min. Jag skriver ibland stämningsdagbok, jag kan bli lika chockad när jag läser hur ledsen jag varit som när jag läser hur glad jag har varit. Du kanske redan har provat, men jag tycker det är en bra grej. När man inte har en förstående vän till hands finns det bra ställen på nätet. Typ föreningen Balans och Hjärnkoll. Där finns bloggar och forum och även bra nummer att ha när saker känns för jobbigt! Hoppas du vill fortsätta läsa här och kommentera, många av oss mår eller har mått dåligt och jag tror många känner igen sig!
      Stor kram!

      Svara
  5. Gerd

    Är lite nyfiken på hur du tyckte att skolan fungerade när du var yngre? Har en son som går i femte klass och just nu fungerar det inte så bra, inte för att han inte vill utan för att lärarna inte vet hur de ska hantera det. Hade du några bra stategier för att klara av skolan och läxorna när du var i mellanstadieåldern?

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag tyckte det var skönt att bli påmind om läxor mm, och ha det lugnt runt mig. Det tar bort massa trassel i huvudet.
      Den strategi jag har kört genom hela skoltiden går ut på att lära mig saker på ”mitt sätt”. Det är jätteviktigt. Till exempel har jag ett bra synminne och skriver i olika färger. Jag behöver repetera om och och om igen. Kanske återberätta för någon. Var det en text jag skulle lära mig brukade jag skriva om den till en enkel punktlista med lättare formuleringar i olika färger, som jag sedan repeterade. Ibland skrev jag frågor som mamma fick fråga och svaren som jag skulle svara. (Kunde bli mycket skrik men i dag minns jag det som något mysigt).
      Tråkiga saker har jag problem att lära mig – knepet är att försöka göra dem roliga. Fantisera lite extra och försöka få bilder i huvudet.
      Har din son extrahjälp i dag? Har lärarna frågat honom hur han vill ha det? Jag fick aldrig den hjälpen.
      Jag svarar gärna på fler frågor om du har, och berättar gärna mer – har klurat ut en hel del trix genom åren!

      Svara
  6. Helena

    Jag fick mig tilldelead en psykolog samtidigt som en psykiatriker gav mig diagnosen bipolär typ 2 och lite annat smått och gott.
    Den här psykologen bestämde efter ett år att hon skulle omdiagnostisera mig, för jag var minsann inte alls bipolär.
    Hon sa att även om det hade varit trevligt att prata med mig (varje vecka i ett år) så var det dags att gå vidare, sa hon, för det gav ingenting att bara prata?! Näää – just det, det hade jag sagt många gånger.
    Nå iaf så gav hon mig en ny diagnos: narsissistisk personlighetsstörning.

    Jag klev upp ur fotöljen, bad henne dra åt helvete och så gick jag hem 🙁
    På ett helt jädra år, hade hon inte fattat nåt!!
    Ja må vara egocentrisk, men… nej jag blir så arg varje gång jag tänker på henne så jag får spunk!

    Jag vill ha KBT, men det finns inte en chans där jag bor.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *