De allra vackraste äpplena

Det där med inre utanförskap, mina vänner. Det kan vara så svårt att sätta ord på, speciellt för oss med dolt handikapp. En ständig känsla av att alltid vara fel, säga fel och göra fel som man bär med sig överallt. Som en osynlig clownnäsa.

Jag har lärt mig att gilla den känslan. Jag har en skitsnygg pojkvän som älskar mig just för det som gör mig annorlunda, supercoola vänner över hela världen och ett allmänt spännande liv redan att se tillbaka på.

Men när jag var liten Tove var det inte lika skoj. Dessutom visste jag inte VARFÖR jag kände mig annorlunda. Men nu, sähär en 30 år senare har en rektor så fint satt ord på det hela i Uppdrag granskning: Jag var alltså (håll i er) “ett ruttet äpple i äppelkorgen”.

Inte nog med denna, mycket poetiska beskrivning har människan även en snabb och enkel lösning på hela problemet: “Det måste man bara swisch! Bort med dom direkt”.

Swisch. Bort med oss, ruttna äpplen direkt, så vår ruttenhet inte smittar de fina äpplena. Fantastiskt kreativt måste man medge! Tack och lov verkar skolledningen förstå att det är rektorns åsikter som är ruttna och bara swisch, bort med honom direkt. Men faktum kvarstår. En rektor kände sig bekväm med att säga så. Hur många håller då inte med honom i det tysta?

Och vilken förälder vill sätta sina barn på en skola med endast “perfekta” äpplen och göra dem helt världsfrånvända? Inte jag i alla fall. Enligt mig är just dessa barnen de allra vackraste, mest färggranna äpplena i korgen och de får mer än gärna smitta av sig.