Ge en gåva

Clownen Tove

Det var dyrt papper. Men slösa med det! sa pappa när jag fick det.

Vill man inte tynga andra med sina besvär lindar man gärna in orden. Är man livrädd för att göra andra illa tillmods – även de som älskar en – blir man en clown.

Döm därför ingen förrän du gått en mil i hens clownnäsa.

Clownen Tove sa, till alla och sig själv, att hon inte var speciellt bitter över att få adhd-diagnosen som vuxen. Hon sa till och med att det kanske bara var bra. ”Vänta du bara” tänkte lilla Tove i själen ”Gör inte våld mot mig sådär”. I morse vaknade jag av att jag grät. Mitt undermedvetna hade spolat tillbaka tiden sisådär 26 år.

I drömmen hade jag tagit fram papper, tidningar, saxar och klister. Det var en herrans massa saker. Jag hade en idé i mitt lilla huvud, en bild som bara måste få komma ut. Jag var ivrig, slarvig och stökig.

Plötsligt hörde jag en suck. En arg röst som sa:

– Måste du använda så många papper!?

Den sa bara så. Sen var drömmen slut. Stora Tove låg kvar en stund och grät klart för Lilla Tove. Bekräftade att symboliken gått fram. Sen satte hon sig vid datorn.

Pilutta alla er som sagt att man inte får ta fram många papper på en gång. Pilutta er som sagt att man måste sitta stilla, vara tyst, göra som alla andra, komma ihåg gympapåse, papper, läxor, göra klart det sista och inte sett hur mycket jag kämpade.

Pilutta er som dämpat min kreativitet, hånat min fantasi och försökt tränga in mig i mallen. Alla ni som lyft på ögonbrynen när jag tänkt annorlunda och varit för ivrig, kallat mig slarvig och tvingat mig sakta ner.

Pilutta er som fått mig att tro att jag var fel och ni var rätt! PILUTTA ER SOM INTE SÅG MIG BAKOM CLOWNNÄSAN! Dubbelpilutta er som såg – men struntade i mig.

Det finns inget rätt och fel. Men det finns ett adhd-test som visar om man har lätt eller svårt för saker som förväntas av en i livet. Jag hade svårt för allt.

Förutom två saker, som jag alltid varit bäst på (och som fått växa tack vare mammas och pappas pepp): Fantasi och att uttrycka mig. Därför tar jag nu Lilla Tove i handen och skriver den här texten. Inte bara för oss – utan för alla er, kära läsare. Alla har vi något som gör just oss unika. Jag kan sätta ord på tankar, känslor och fantasi. Ta din lilla i handen och lyssna en stund, du som inte gjort det på länge!

RIOT!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

21 kommentarer till “Clownen Tove

  1. Katarina

    Vilken fin text.
    Tänker direkt på min son och alla hans projekt som ligger utspridda överallt i lägenhete.
    Får spunk på alla papper ibland men för det mesta lyckas jag tysta mej själv i tid.
    För ser ju ivern och glädjen i hans skapande och det är värt så mycket mer än ett städat hem.
    Är inte pedant. Långt ifrån. Men hemma hos oss är inte stökigt vanligt stök utan dubbel- eller trippel-stök.
    Men vad gör det om hundra år? 🙂
    Ja pilutta alla som kväver en.
    Stor kram <3

    Svara
  2. "jessica"

    Gripande text o mkt tänkvärd för många.
    Jag Skrämmer fortfarande slag på folk genom MIN skumma humor;-)
    Tänk om folk bara kunde skratta o vara glada istället för att se ut som citroner om någon gör något annorlunda.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Ja vad gör det om hundra år, Katarina! Jag tycker det ska vara papper överallt. Barn ska få vara barn – vuxna också! Skapande är miljoner gånger bättre än städat, underbart att han har en sådan kreativitet. Och underbart att du låter det vara så. (fast lite spunk kan man ju få ibland – även över sig själv) 🙂
    Stor kram <3

    Fram för mer skratt "Jessica"! Och mindre citroner. Låt oss aldrig sluta vara annorlunda!

    RIOT, Micael!

    Visst är det Cicci! Mycket användbart.

    Svara
  4. Barbro

    Jag har inte reflekterat så mycket över saker som hände i min barndom…ännu. Måste nog ta tag i några tankar, men vet inte hur jag ska börja tänka. Fast du fick lite fart på mig nu, jag grät när jag läste inlägget.

    Crazy-kram till lilla och stora Tove <3

    Svara
  5. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Ja, jag har gått igenom mina år om och om igen efter min bipolärdiagnos. Analyserat saker utifrån det. Sen har jag ju troligen ADD också och när jag tänker så så stämmer väldigt mycket in från det jag var liten.
    Men visst är man sorgsen över detta. Ibland kan jag vara förbannad, varför var det ingen som såg och som hjälpte mig?
    Och så är jag faktiskt ledsen över att just jag har dom här svårigheterna…. Det är en kris, jag vet inte när den går över.
    Kram på dej din Piluttaclown från en annan rödnäst clown…

    Svara
    • Tove Lundin

      Det är skönt att gråta tycker jag, Barbro. Kanske det räcker en bra bit.. Crazy-kram till lilla och stora Barbro också <3

      Det lindrar faktiskt lite, Marielle, att man inte är ensam. Och kanske man kan göra något positivt av ilskan – berätta sin historia så att andra små slipper genomlida samma sak..
      Kramar till clownen!

      Svara
  6. Anna

    Tack Tove för allt du skriver! Ibland läser jag om en del inlägg o.tror att jag ska kunna läsa utan att bli så berörd men det går inte… Men jag får tillåta mig själv att vara riktigt ledsen en stund. Kram till dig Tove!

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag känner som du Anna! Man ska tillåta sig att gråta ibland. När man tänker på sitt lilla jag och vill trösta blir det ledset på ett lite skönt sätt tycker jag.. Kram!

      Svara
  7. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Så fint skrivet, Tove! Och fin bild också, precis som jag själv ibland känner mig.
    Det är nog aldrig tillräckligt tidigt för att få en diagnos, för att det -alls- behövs nån diagnos innebär ju redan att man haft problem ett tag. Jag drömmer om att inga diagnoser skulle behövas om vi alla vore mer öppna och toleranta mot det som är annorlunda än det man själv är van vid.
    Till mig sa flera att det ju ändå var bra att jag fått min diagnos nu som 22-åring och inte som tex. 40-åring..
    Men vad hjälper det mig att tänka att det -kunde- gått mycket värre om jag inte fått min diagnos ”redan” nu? Jag är otroligt tacksam och lättad över att äntligen ha en viktig nyckel för att kunna förstå mig själv, men jag är inte tacksam för något som kunde ha varit. Och så tänker jag på er alla andra som bollats runt i systemet mycket längre än jag. Clownrollen är nog ett viktigt självförsvar, tror jag, för så länge man kan skratta åt nånting har man ännu hopp.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Det drömmer jag också om, Fanny! Men så länge de värsta diagnoserna av dem alla: ”inskränkt”, ”fördomsfull” och ”normal” finns behövs våra bokstäver för att kunna funka i samhället, så tänker jag. Och det gör mig lite gladare.
    Håller med, det hjälper inte att tänka på det ena eller andra sättet, man behöver inte vara tacksam! Länge leve skrattet!

    Svara
  9. Therese Bladh

    Hej Tove,
    Är så himla glad att jag hittade din blogg nu.
    Vi träffades när jag var kursledare i en kurs om diskriminering, och jag blir så jäkla glad att du synligör den okunskap och oförstående som finns kring vilken jäkla kamp det är för oss vuxna med ADHD att få ihop vardagens krav, och den ständiga känsla av att inte passa in, ha dåligt samvete över att man inte levt upp till förväntningar, drar sig ur olika sammanhang där man hade kunnat tillföra mycket men skäms för slarvet och kaoset istället för att berätta. E så trött och ledsen på alla som pratar om ADHD som trenddiagnos, vilket försvårar att verkligen få acceptans.
    Du är verkligen en förebild och jag ska verkligen läsa din bok.

    Fortsätt med det du gör, och så hoppas jag vi ses snart igen.!

    vara vuxen i detta samhälle och leva med ADHD utanförskap och som vi vuxna med ADHD vilken jäkla långdragen kamp det är att leva med ADHD, när det finns sådan enorm oförståelse kring sådant som vissa bara ser som slarv och nonchalant beteende att inte få ihop vardagen, komma i tid, slutföra uppgifter, göra tidsplanering och komma ihåg detaljer.
    befinner mig i samma jäkla ADHD kamp men har inte

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Therese!
      Och vad coolt att du hittade hit just nu – jag tänkte på dig i går när jag gick ambassadörkursen för Hjärnkoll. Vi pratade mycket om diskriminering och jag är glad som fick lära mig så mycket av dig om just det!
      Håller med dig! Blir också less till leda när jag hör människor som tror att det skulle vara en ”trend”. Har aldrig känt mig speciellt trendig, och gör det inte nu heller..

      Jag hoppas verkligen att vi ses snart igen och får fortsätta vår diskussion!

      Svara
  10. Therese Bladh

    Hej Tove,
    Är så himla glad att jag hittade din blogg nu.
    Vi träffades när jag var kursledare i en kurs om diskriminering, och jag blir så jäkla glad att du synligör den okunskap och oförstående som finns kring vilken jäkla kamp det är för oss vuxna med ADHD att få ihop vardagens krav, och den ständiga känsla av att inte passa in, ha dåligt samvete över att man inte levt upp till förväntningar, drar sig ur olika sammanhang där man hade kunnat tillföra mycket men skäms för slarvet och kaoset istället för att berätta. E så trött och ledsen på alla som pratar om ADHD som trenddiagnos, vilket försvårar att verkligen få acceptans.
    Du är verkligen en förebild och jag ska verkligen läsa din bok.

    Fortsätt med det du gör, och så hoppas jag vi ses snart igen.!

    Svara
  11. Tove Lundin

    Tack snälla Rabbit!! Collage är ett utmärkt sätt att få ut alla bilder ur huvudet utan att behöva kunna teckna..

    Svara
  12. Jessika

    Jag känner såå igen mig Tove! Å det är så befriande. Jag ville inte säga hejdå idag. Å jag hoppas vi inte gjorde det heller. Jag vill gärna träffa gruppen igen eller bara ta en fika med dig. Å jag ville krama dig hejdå så länge. Kraaam.

    Svara
    • Tove Lundin

      Ja låt oss ta en fika! Ville också ge dig en hejdåkram, vi får ta det när vi ses. Hoppas det blir snart! Kramar!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *