Att tänka fritt är större

- Jag går bara ut och köper lite mjölk!

Är man annorlunda dröjer det inte länge förrän någon påpekar detta. Man slipper vandra runt i ovisshet om man säger så. Upp till en tre års ålder sådär, sen har man det rätt klart för sig. Många tycker sig ha rätt att bedöma vad som är normalt och därmed onormalt. De tycker sig även ha rätten att poängtera detta för alla som faller utanför mallen. I skolan är det klasskamrater och lärare, i vuxenlivet arbetskamrater och bekanta. Eller människor som inte ens känner en.

Skulle man dessutom få för sig att man var normal blir man genast klassad som fullkomligt från vettet. Vill man ta plats får man ganska snabbt veta hut. Och är man inte redan kuvad från barnsben kommer man förr eller senare bli väckt ur sin normal-bubbla. Man kommer aldrig undan.

När jag brusar upp mig såhär lugnar jag mig med en fantasi. Fantasin går ut på att det är annorlunda att vara normal. Det kan bli rätt kul om man verkligen lever sig in i det.

Till exempel skulle Arbetsförmedlingen ha specialkvällar för alla normala. Där skulle de få lära sig att tänka “utanför boxen”. Och de som hela tiden passade tider fick skäll av chefen. De barn som kunde koncentrera sig i skolan skulle läraren kasta ett extra vaksamt öga på, kanske ta upp det med deras föräldrar på kvartsamtal. Mottot kunde vara “Att tänka rätt är stort men att tänka fritt är större”.

Jag tror att grunden till mobbning ligger i samhällets oförmåga att acceptera det som är annorlunda. En gammal förlegad föreställning av att allt skulle stanna upp om man började tänka fritt. Barn lär sig snabbt av vuxna. Ingen människa föds med tron att alla ser likadana ut, eller tycker och beter sig likadant. Fråga vilket barn som helst med “annorlunda” syskon, kompis eller förälder. Det barnet har större insikter om mänskligheten än många vuxna.