Ge en gåva

Att be om massage

Här är en som inte behöver be..

”Kan jag få lite massage?”

En ganska normal fråga, tänker jag. Något man ber varandra om då och då. Man erbjuder och man får. Ger och tar emot.

Här hemma funkar det bara inte!

Istället för att bara fråga rätt ut måste jag antingen ställa till med en scen. Ibland går det så långt att jag gråter lite.

– Aaaaaaaaj, ajajajajajajjaj. Jag har verkligen jätteont. Vad gör man när man har så här ont? Kanske jag måste ringa en ambulans?

Eller så svarar jag på frågan som blir ett påstående:

– Jag vet att man inte får massage.

Oftast kommer följdfrågan:

– Vill du ha massage eller?

Och alltid blir svaret detsamma:

– Nej.

Inte nog med att jag inte kan be om en så simpel sak som massage – jag kan inte ta emot det. Minst tre gånger måste jag få frågan. Tredje gången svarar jag:

– Okej. Men jag har inte förtjänat!

Sen kommer vi till det där med själva massagen. Här är det ju på sin plats att luta sig tillbaka och njuta. Inte jag! Första minuterna måste jag bli övertygad om att jag har förtjänat. Sen måste jag uttrycka min tacksamhet på ett överdrivet sätt:

– Å vad skönt, tack så mycket. Du är så snäll! Jag behöver verkligen massage. Nu behöver du inte göra mer. Tack så mycket. Å vad skönt.

Efter cirka tre minuter lugnar jag ner mig. Bara för att komma på en ny sak, snart är det ju slut!

– Nej, nu kan jag inte slappna av eftersom jag är så rädd att det ska ta slut. Lite till kanske? Eller alltså sluta om du vill, nu kanske det räcker – eller lite till höger, sen är det bra.

Sen är massagen slut. Och jag med.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

7 kommentarer till “Att be om massage

  1. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Jag känner igen mig!

    Man är så spänd av alla tankar och känslor som far omkring i ens kropp, att man verkligen vill bli masserad. Men på något sätt är det så svårt att bara ta emot.

    Jag tror det överhuvudtaget är väldigt vanligt när man är lite annorlunda och halva livet försökt passa in utan att lyckas. Man får mindervärdeskomplex och har svårt att tycka att man är värd något riktigt bra. För de negativa tankarna trummar på någonstans i bakhuvudet.

    Svara
    • Tove Lundin

      Tror också att det hänger ihop, Fanny! Jag blir så arg på mig själv som måste dubbelstraffa. Det spelar ingen roll om jag rent intellektuellt fattar att jag förtjänar saker – känslan gnager ju ändå..

      Svara
  2. Linnéa

    Haha oj vad jag känner igen mig. Jag masserar min karl jämt och ständigt, pillar honom i håret och håller på, allt för att han själv spontant ska komma på tanken att ge tillbaka lite då och då. För att fråga själv rent ut är ju som sagt jättejobbigt. Och i de sällsynta fall han faktiskt börjar massera eller pilla i mitt hår är det sällan skönt då han gör fel (masserar samma punkt om och om igen och för hårt oftast)och då känner man sig som en gnällmaja om man skulle säga till. Och som sagt när det väl känns skönt så oroar man sig för att det ska ta slut och om han möjligtvis tycker att det är jobbigt. Varför ska man hålla på såhär?!

    Svara
    • Tove Lundin

      Ja fy för att verka otacksam och gnällmaja mitt i all oförtjänt lyx! 🙂 Instämmer: varför ska man hålla på så? Och vem blir gladare av det!?

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *