Ge en gåva

Jag ska skaffa ett akvarium!

- Ursäkta så mycket, förlåt!

Jag minns en händelse från min barndom. Jag var fyra år. Det vet jag med säkerhet, eftersom det var innan lillebror förgyllde mitt liv med sin existens. Jag, mamma och pappa var inne i stadens stora varuhus. Även det vet jag med säkerhet, eftersom där fanns en rulltrappa – vilket bara kan ha varit på ett ställe i den staden på den tiden. Vi stod i rulltrappan och jag såg ner mot glasdörrarna. Där stod en liten pojke, i min egen ålder, med sin mamma och pappa. Pang! Dörrarna slog ihop framför honom. Mamman och pappan var på andra sidan. Han stod kvar där inne. Ensam. Censorerna satt en meter ovanför hans kropp. Dörrarna gick inte att rubba. Inte ens med gråt.

Här skiljer sig våra historier åt. Enligt mamma öppnades dörrarna genast av en vuxen, pojken gick ut till sina föräldrar. Han kanske blev ”lite rädd”. Liten Tove gör stor scen av saken. Slut. Själv var jag milt uttryckt otröstbar, jag var hysterisk. Pojkens treminuters-trauma blev mitt att bära. Flera år. Ganska tungt för en fyraåring.

Detta är mitt första minne av det slaget, med åren tappade jag räkningen. Vad får ett barn att tro att hon måste bära hela världens problem på sina axlar? Ett barn med trygg uppväxt och bra föräldrar?

I dag klarar jag inte av stora folksamlingar, av den anledningen. Jag orkar inte bära andras problem på mina ömmande axlar. Men ibland gör jag undantag. Som i onsdags när jag bjöd min pojkvän på fotbollsmatch. Hur det gick i matchen? Vet inte, jag hade fullt schå att trösta alla spelare, domare, supportrar och bollkallar.

En spelare gör en sarkastisk gest mot domaren.

– Stackars domare.

Publiken buar när samme spelare lämnar plan.

– Stackars!

Spelare ligger på plan.

– Stackars honom!

– Stackars han som gjorde illa honom. Han sa ju förlåt, varför säger han inte att det var okej. Och varför buar alla? Det var säkert inte med flit!

Bollkalle halkar.

– Stackars henne!

Två spelare missförstår varandra och bollen hamnar fel.

– Blev de arga på varandra nu? Kommer de säga förlåt sen?

Man i publiken skriken ”Passa för faaaan”.

– Hör spelarna vad alla skriker till dem, blir de inte jätteledsna?

Och att dessutom ha koll på alla som frös, satt ensamma, verkade ledsna, hade taskiga kompisar – och alla som kanske skulle bli rädda om det blev bråk – det var för mycket!

Nu har jag fått ett tips av en tjej på kursen.

– Tänk dig att du sitter i ett akvarium, sa denna unga dam. Hon som är ett levande bevis på att det går att bli bättre.


Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

24 kommentarer till “Jag ska skaffa ett akvarium!

  1. Barbro

    Men vad jag lär mig här! Så där känner ju jag också, kanske inte lika intensivt som du men jag kan definitivt få ångest för vad andra råkar ut för. Känna svår ångest för ett barn som tappar sin glass eller nån som inte har pengar så det räcker i när de ska betala eller när barn är taskiga mot varandra. Jag kom på nu att jag ofta kunde känna det som barn, fast jag sa nog aldrig nånting, men även nu som vuxen…vilken uppenbarelse jag fick.

    Tack Tove

    Svara
  2. Tove Lundin

    Visst är det jobbigt Barbro – och onödigt! Det enda positiva jag kan komma på är att man blir väldigt empatisk. Men jag tror att ”akvarie-metoden” är en bra idé!
    Kram

    Svara
  3. Linda panikfindus.blogspot.se

    Blir så inspirerad av dig! Min ångest har lättat lite och jag har sluta att gråta konstant.
    Kan du inte utveckla ”akvariemetoden”, förstod inte riktigt…
    Kram

    Svara
    • Tove Lundin

      Det gör mig så himla glad att höra Linda!! Små steg framåt är i alla fall framåt. Här är vi många som kravlar oss uppåt och varje gång någon gör framsteg ger det så mycket tröst åt alla andra. Mer än vad man kanske tror. Tack för att du berättade!
      Jag ska fråga tjejen mer om metoden och berätta mer. Hon förklarade det som att man föreställer sig som i ett akvarium eller en glaskupa. Därinne kommer ingen eller inget åt en. Allas känslor mm studsar tillbaka. Man bara sitter där och behöver inte ta in något.
      Hoppas jag kunde förklara lite bättre, återkommer när jag vet mer!
      Kram!

      Svara
  4. rabbit

    Hm..av ren nyfikenhet: det är ju rätt många som har ADHD-diagnos och asperger eller mer allvarlig autism samtidigt. Undrar hur det känns för dem, eftersom aspergers funktionshinder delvis är att de sitter i ett akvarium. Och ADHD på det, kanske jämnar ut sig? (Mitt problem i folksamlingar som dessa är dock – börjar snart bli lite tjatigt – att det är så mkt LJUD!! Högt och från alla håll, jag blir mest arg på folk. Typ kniven i magen arg alltså. Men det var ett sidospår. Undran gäller ADHD och autism, det gäller ju andra saker också, behov av konstant stimuli och behov av stillhet typ. Jag är faktiskt nyfiken på allvar, nån som vet? Har ju inte alls så stor koll på asperger och autism dock, kan ha fått hela diagnosen om bakfoten.

    Svara
    • Tove Lundin

      Vet inte heller. Här står det lite om autism. Och här om Aspergers.
      Själv hamnar jag ofta omedvetet i ett akvarium. När hjärnan inte orkar stimuli stänger den av. Bra ibland, som på tunnelbanan. Dåligt ibland, som i skolbänken.. Kanske andra har erfarenhet?

      Svara
  5. Frida

    rabbit, you’re looking at one such individual…eller ja, på vad en sån skriver iaf. 😉 Jag har ADHD och Asperger, med störst tonvikt på det senare skulle jag själv säga.

    Det man måste komma ihåg först och främst är att Aspergers syndrom inte är lika för alla som har det. Vissa har brist på empati, andra har alldeles för mycket. Vissa ser världen som genom en tv, andra har svårt att rikta uppmärksamheten på det viset. Vissa tar extremt mycket plats, andra drar sig undan. Det som dock är genomgående är att man i bl.a. dessa avseenden ”avviker från normen” (Och nu vill jag inte att nån går på om ”jamen vad är egentligen norm?” för det handlar inte om att vara lite annorlunda utan om att dessa avvikelser är så pass stora att man t.ex. har svårt att förstå andra och göra sig förstådd och svårt att klara av sin vardag.) Det är väldigt vanligt att man har svårt att läsa av sociala situationer, men det är också vanligt att man har tränat upp den förmågan genom att iaktta och analysera (det är vi ofta bra på!), men även med denna träning så måste åtminstone jag hela tiden tänka ”ok, den människan sa just det, och känner mig på det viset, vilket är likt den där situationen förut, alltså borde jag agera på det här viset”, vilket ju tar både mer tid och ork än om det där går på automatik, vilket jag först vid diagnos i våras förstod att det gör för ”normalt folk”. 😉 Det fanns inte i min världsbild innan att sånt kunde gå av sig själv.

    Angående akvariet…ja och nej. Vi är inte avtrubbade varelser. Vissa kanske kan uppfattas så, när man t.ex. inte får respons från den personen i en konversation, men det kan också vara som så att personen inte har insett att det är en konversation, eller kanske väntar på en fråga. Samma person kan mycket möjligt samtidigt sitta och febrilt försöka pussla ihop alla intryck som bara väller in, och kanske har fullt upp med det så att personen bara blir tyst och verkar avstängd. Nu är det förstås inte så för alla med AS men av de jag känner så har många det gemensamt.

    Något som dock är nästan genomgående för personer med AS är att någon eller flera sensoriska förmågor är förhöjda, vissa extremt mycket. Det kan vara att man mår extremt illa av vissa dofter (alltså dofter som andra inte skulle reagera nämnvärt på) eller till och med färger, att lätt beröring kan göra fysiskt ont (det där med kli, skav och knöl är väldigt vanligt även för AS), och en del kan bli så illamående av vissa ljud att de svimmar eller kräks. Jag har hittills inte svimmat eller kräkts av ljud, men jag kan ibland påverkas så till den milda grad att jag inte kan röra mig eller attackgråter. Vissa ljud påverkar direkt mitt synfält. Spännande va? Jag hatar folksamlingar. Ljud, dofter, färger, diffus rörelse… Jag kan inte se normalt, knappt röra mig och mår illa. Kul…

    På tunnelbanan är det hörlurar och musik som gäller, då har jag EN grej att fokusera på. Men det måste vara rätt musik, som blockerar ljuden utifrån, inte släpper igenom skränet, men inte heller är för bullrig och skränig själv. I högstadiet har jag för mig att vi vid nåt tillfälle blev tillåtna att lyssna på musik i hörlurar under mattelektionen, när vi skulle räkna själva. Alla gjorde inte det, men jag gjorde och jag tror att det gick betydligt bättre för mig under den lektionen än annars. Synd att det inte går att använda under ”ledda” lektioner/föreläsningar…

    Efter att t.ex. ha varit länge i en folksamling så blir jag helt slut och måste stänga av. Det är för mig inte helt lätt, jag kan inte riktigt föreställa mig akvariet utan jag måste in i ett pansarskal. Tyvärr är det ju bara jag som vet om att det är ett pansarskal där, så folk kommer och stör, vill prata, ”bara småsnacka lite avslappnat sådär om ingenting särskilt”. Vid det laget har jag förmodligen bitit ihop ett tag och är så slut att varje litet ord gör ont i mig, och jag har god lust att bara slänga iväg en rak höger åt det håll som ljudet kommer ifrån. Men jag gör det inte, tack och lov, men jag snäser. Blir arg. Och personen som störde (som ju inte förstår hur trasig jag är därinuti) tycker att jag är en snorkig bitch. True story. Min familj har börjat lära sig, nu när de förstår orsakerna bakom, men de som inte lever lika nära mig är det svårare att förklara för.

    Svara
  6. Frida

    Just ja, det om ADHD och AS jämnar ut sig…inte för mig. Iaf inte rakt av. Jag blir lite mer impulsiv av ADHD:n och hjärnan går på högvarv för jämnan. Jag uppfattas inte som inåtvänd och avtrubbad. Positivt på ett sätt, för det gör iaf att folk inte drar sig undan från mig, men negativt på det sättet att folk då förväntar sig att jag ska vara social och utåt på beställning, och när jag då inte orkar mer och drar på pansarskalet så tar folk illa vid sig för att jag har dissat dem. Men värst är att folk har krav på mig. När jag är sådär ADHD:ig att jag är överallt samtidigt så tror folk att jag är en outtröttlig duracellkanin, och förväntar sig att jag kan göra det här och det där, hjälpa till med det och fixa detta…men då brakar jag ihop. För jag saknar den där förmågan att avgöra vad som är rimlig arbetsbörda, jag har dålig uppfattning om hur lång tid saker tar. Och jag saknar förmågan att säga nej, för jag är uppvuxen med en tro om att jag är lat (för det var vad folk trodde att jag var när jag inte fick till läxorna och rumsstädningen som barn, och det fick jag höra) och jag vill inte att folk ska tycka att jag är lat, för det är något dåligt. Så nej, mestadels så skulle jag säga att kombinationen gör det ännu värre för mig.

    Svara
  7. Tove Lundin

    Wow! Tack snälla Frida! Du beskriver så himla bra.. Inte bara beskriver, du förklarar hur det har påverkat dig! Mycket lärorikt för mig. Till exempel det där med att man har svårt att säga nej, eftersom man inte vill verka lat. Och hur det känns efter en dag med intryck. När det gör ont inuti och blir bråk utanpå… Och hur viktigt det är att folk runt en förstår. Eller typ förstår..
    Tack för värsta bra informationen, av en äkta ”one such individual” 🙂

    Svara
  8. "Jessica"

    Jättebra inlägg Frida!!
    Att få insikten i hur det kan vara att ha AS. Har vissa av dina erfarenheter själv skolan och att städa rummet, läsa av sociala situationer tex. Att just ”normalstörda” har vissa saker gratis genom att mkt går på automatik.
    Jag kan vara väldigt social men kan också verkligen vara inåtvänd om det inte passar mig. Svårt att spela glad och trevlig med någon jag känner jag har lust att kasta ut genom dörren jag blir SÅÅÅ sur och ANTI går inte att förställa sig ( enl folk som känner mig väl).

    Svara
  9. Katarina

    Superbra inlägg Frida!
    Känner igen min son som har Asperger. Han har stort behov att dra sej undan och stänga av.
    Blir väldigt arg och ledsen för vad andra kanske tycker är småsaker. Men då måste jag alltid komma ihåg att han förmodlingen gått och lagrat saker i sej, som sen blir den där lilla droppen som får bägaren att rinna över.
    Känner även igen mej själv himla mycket i både din beskrivning och i min son.
    Har stort behov av ensamhet, men sörjer ibland också att jag inte får till det ordentligt på den sociala fronten.
    Hm… Ja får se vad de kommer fram till i min utredning.
    Just nu misstänker de bipolär. Men skulle inte förvåna mej om de hittar stora drag av både Asperger och ADHD.
    Min hjärna går också på högvarv jämt. Förutom nu när jag äter medicin.

    Svara
  10. rabbit

    Wow Frida, tack! Bästa infon! För det är ju så sant att det uttrycker sig olika för alla och bredvid all googlefakta måste jag nog äntra de här sakerna lite fenomenologiskt. Och jag anade kanske nånstans att det faktiskt inte jämnade ut sig utan snarare tvärtom att det blir ett jäkla meck.
    Den där ojämnheten ställer till rätt mycket, och det är nog vanligt i de flesta av de här diagnoserna.
    Tror anledningen till att jag hamnade i den där frågan är att jag just sett nåt UR program tror jag det var där en kvinna som hade ADHD och..autism (kan ha varit asperger men jag tror autism) föreläste. Och jag blev intresserad.
    När jag tänker bakåt på hur mycket energi det har tagit för mig att dölja och komma runt saker hela livet, hur mycket energi kan det inte ta att komma undan med typ att alltid behöva vara medveten om saker och ting, liksom oautomatiserat (det var ett exempel hon hade). Hoppas jag inte sa nåt dumt eller okänsligt där. För jag har ju ingen aning. Men eftersom autism och asperger-symptomen är rätt likartade mina på vissa sätt så är det kanske ett sätt för mig att få bredare syn på min egen diagnos.

    ELLER så har jag utvecklat ett intresse för det här med psykiska funktionshinder och sjukdomar och hela paketet i något slags riotsyfte.
    Ska jag upp på barrikaderna vill jag ha så mycket fakta som jag bara får plats med i den lilla ilske-portföljen…

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad jag känner igen mig i det där, Katarina! Om att vilja vara social men ha ett stort behov av ensamhet. Jag är precis så! För att jag tror att man måste vara på ett visst sätt. Och att jag inte orkar känna mig ufo hela tiden. Dessutom blir jag trött av att spela normal Vilken otroligt jobbig konflikt att ha med sig själv egentligen! Vad skönt att höra att medicinen verkar hjälpa. Hoppas att det känns positivt! Kram <3

      Jag tycker det är toppen med frågor som din, Rabbit! Dessutom värsta lyxen att ha läsare som ni, som bräcker de flesta googel-träffarna jag sett i era svar. Skulle inte förvåna mig om våra texter snart blir publicerade i svåra medicinska tidningar i små bokstäver, översatta till engelska – med fotnoter!
      Och jag är precis som du, vill ha så mycket kött på benen som möjligt när jag står på barrikaderna! Svar-på-tal, fakta och allmänt riot. I hemlighet spelar jag detta när jag skriver mina Riot-texter 🙂

      Så himla sant ”Jessica”!

      Svara
  11. Katarina

    Precis. Jag känner också så – att jag tror jag måste vara på ett speciellt sätt.
    Och att jag inte orkar känna mej ufo hela tiden.
    Mitt i prick liksom. 🙂 Bra formulerat.
    Och att man reagerar annorlunda på det folk säger och gör och hur saker och ting känns. Som ljud, ljus, dofter mm.
    Det snor massor av extra energi av en.
    Märker på min son hur mycket han får kämpa med samspelet med andra människor. Att förstå att andra tänker annorlunda än han, att kompromissa, att hantera frustrationer som besvikelser och motgångar mm.
    När han lekt klart är han slut både fysiskt och psykiskt. Säkert förvirrad också av att inte kunna sortera och tolka allt han varit med om.
    Men ser att han gör framsteg och det känns toppen.

    Känns rätt ok med medicinen. Men blir samtidigt lite kockobello av att äta två mediciner samtidigt. Lite dimmigt på nåt sätt.
    Tänker ibland – vart är den riktiga jag i allt det här?
    Men blir nog bra när jag blivit av med den ena medicinen som är fel och behåller den som är rätt.
    Hoppas jag. 🙂
    Kram <3

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad härligt att höra att han gör framsteg. Det hjälper säkert massor att ha en mamma som förstår! Viktigt att få återhämta sig när intrycken blivit för många.
      Jag vet hur det känns när man börjar fundera över sitt ”riktiga jag”.. Det blir säkert bättre när du äter den rätta medicinen! Har man levt nära sina knastankar länge blir det lätt så att man tror de är en del av en själv. Jag försöker tänka så, att jag själv är evig och konstant. Det är tankarna jag behöver hjälp med, så att jag hittar mig själv där under…
      Kram <3

      Svara
  12. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Wow. Precis så där är jag också. Alla intryck går rakt in.
    Du sätter ord på så mycket som jag också upplevt, Tove. Och Frida också, och Rabbit och alla ni andra. Och det tar såklart massor energi att bära alla andras sorger på sina axlar.

    Det där med akvarium är intressant, för jag förstod inte hellre först hur du menade, innan du förklarade i en kommentar. Akvarium låter för mig som att man är instängd och iakttagen. Vilket det nog ofta känns som när man dra sig in i sin bubbla och varje blick känns för mycket. (bubbla känns mer som rätt ord för mig)
    Och frida du skriver så träffande om aspergers. Jag har själv diagnos (”bara”) på adhd men nu måste jag gå in och läsa mer om Aspergers för jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Det är nog konstigt är det ska behövas olika diagnoser hit och dit för att man riktigt ska lära sig förstå och acceptera sig själv..
    Jag är glad att den här bloggen och alla ni som skriver här finns!

    Svara
    • Tove Lundin

      Verkligen sant, Fanny! Man behöver nog flera pusselbitar om man ska förstå sig själv bättre. Kanske är det konsekvenserna av ens ”problem” som är lika. Typ, sätten man uppfinner för att överleva knaset. Låt oss fortsätta dela med oss när vi får insikter, jag är också så himla glad över att ni finns!
      Det slog mig nu, jag kan inte heller visualisera mig i ett akvarium på ett bekvämt sätt – av just den anledning du beskriver. Det blir som att andra tittar in, när det var jag som skulle titta ut! Kanske jag ska tänka på ett akvarium med tonade rutor.
      Ibland önskar jag att jag hade en superhjältedräkt. Då syns det inte om man flackar med blicken eller rodnar. Man kan gömma sig i en osynlighetsmantel när det blir för jobbigt, eller bara flyga iväg. Men jag fattar ju att det inte är socialt accepterat att en 31-årig kvinna har det.. Tyvärr..

      Svara
  13. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Hmm.. Fast solbrillor à la lady Gaga är väl ganska socialt acceptabelt att gömma sig bakom idag? 😀 när nu mantel och tights kanske sticker ut lite onödigt.. 🙂
    Det handlar faktiskt mest om att jag slutar möta andras blickar när jag går in i min bubbla. Då smälter också ljud och annat liksom bort, till en viss del. Blir mer av brus i bakgrunden än påhoppiga, hetsiga ljud.

    Svara
    • Tove Lundin

      Det har du rätt i! Det får en till och med att verka cool – (när det är sol) 🙂
      Jag fattar! Precis sådär blir det ju för mig när ljuden blir för många. Det är därför jag ibland missar vad folk säger. Tror att det är min hjärnas sätt att stänga av en stund. Skönt på tunnelbanan, dumt i klassrummet. Jag har liksom bara de frekvenserna att välja på när det är mycket ljud: ta in allt eller inget. Jag ska tänka mig det som en skyddsbubbla nu! Önskar bara att jag kunde kontrollera den lite bättre, inte vakna upp efter en halv föreläsning. Och försöka se intresserad ut samtidigt 🙂

      Svara
  14. Micael

    Oj vad jag känner igen mig i det ni skriver! Det är jobbigt när folk förväntar sig att man ska vara glad, trevlig och social när man känner sig nere och bara vill vara ifred. Ibland är det en hård kamp om att inte bara be folk dra åt fanders (egentligen helvete, men det kan man väl inte skriva här ;).

    Tunnelbaneresan är kaos. Får panik (typ) om jag har glömt hörlurarna. Musik, blunda och försök stänga ute allt och hoppas att resan ska gå fort. Börjar tycka att det är mer och mer jobbigt med mycket folk.

    Svara
  15. Tove Lundin

    Instämmer! Och beger mig ner på stan för att skaffa nya hörlurar – mina har gått sönder och jag har inte fått ändan ur vagnen..

    Svara
  16. Maria

    ALtså nu har jag läst din blogg ganska ofta, aldrig kommenterat, men känner igen mig något så fruktansvärt. Har själv ingen utredd diagnos eller sökt för att få. Jag börjar dock mer och mer inse varför jag aldrig någonsing riktigt lyckats förstå mig på världen och hur andra fungerar. Jag har ansett att mitt tänkande, så som du ovan beskriver känslan för andras lidande, som helt normalt, som det enda rätta. Jag har levt i en tro att alla andra också tänker som mig, att de också uppmärksammar och registrerar allt lidande men väljer att strunta i det och på så sätt har min förståelse för andra männsikor varit det samma som noll. Vet inte hur jag skall förklara men exempelvis var jag redan som väldigt liten väldigt införstådd med vad som var rätt och fel (enligt mig), att man inte behandlar en annan människa på ett visst sätt för då sårar det den andra människan. Om nu mina kompisar struntade i dessa ”regler” så blev jag så himla ledsen och otröstlig. Eller som sagt bara synen av att någon annan människa verkade vara övergiven/rädd fick mig att må dåligt och begrunda världens ondska. Och eftersom jag tänkte att alla precis som jag kunde se det hemska i en viss situation men inte visade sig speciellt berörda av det så var det ju hela ännu värre. De hade registrerat och förstått det hemska men struntade i det och fortsatte leka på som vanligt…………. Vet inte om jag på något sätt får fram det jag vill säga men det har börjat klarna för mig att så funkar inte alla människior. Men samtidigt har det hjälp mig, jag har hållt fast vid att det är jag som är normal och övriga konstiga 😉

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Maria!
      Vad roligt det är när läsare ger sig tillkänna! Och ännu roligare är det att höra om er och ert sätt att tänka. Jag håller med dig och det gör det hela mycket lättare att tänka så. Kanske handlar det om att lära sig stänga av ibland. Så försöker jag tänka. Ibland tänker jag på att jag inte ska applicera mina egna känslor på andra. Kanske den där mannen trivs jättebra i sitt eget sällskap mm.. Det funkar sådär 🙂
      Vill man så kan man tro att man är ett Indigobarn 🙂
      Det låter vackert och jag vill gärna tro på det!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *