Vården har fokus på effektivitet och evidensbaserad kunskap. Det mänskliga samtalets möjligheter riskerar att glömmas bort. Det menar David Clinton, docent i medicinsk psykologi.
Arbetet som forskare och terapeut inom psykisk ohälsa, ihop med tio års erfarenhet från organisationen Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, har gjort David Clinton övertygad om vikten av att bygga broar mellan de olika “öar” som finns inom området psykisk ohälsa. Öar bestående av forskningsvärlden, terapeutvärlden och alla människors erfarenheter av olika sorters psykisk ohälsa.
“Idag ligger så mycket fokus inom vården på exempelvis effektivitet att det finns en tendens att glömma bort möjligheterna som finns i det rent mänskliga samtalet och att mötas”.
David ser att det behövs mer kunskap i vården om hur man kan möta det svåra och komma över rädslor som är förknippade med att som yrkesverksam möta människor med svåra upplevelser. Det finns mycket som kan hända när man vet hur man kan närma sig en annan människa och samtal och möten kan skapa lindring för den som drabbats av psykisk ohälsa.
Idag upplever David att det finns en brist på mänskliga möten inom vården och att han ser rädslan som ett tydligt hinder. Han beskriver det som “öar som omsluts av ett hav av rädsla” som innebär att det blir svårt att bygga broar mellan öarna. Rädslor som hinder för att mötas kan handla om en oro för att inte kunna leva upp till en patients förväntningar eller en rädsla över sin egen okunskap inom ett område.
Sedan några år tillbaka har David dock aktivt försökt att bygga broar mellan vårdgivare och patienter. Inom ramen för Karolinska Institutets kurs Bakgrund och behandling av ätstörningar har deltagare från exempelvis specialistvården fått möjlighet att möta människor med en egen erfarenhet av ätstörningar i ett gemensamt samtal om hur detta kan vara, hur det kan gå till att komma ur det och hur det var att möta vården.
“Vi har vår forskningslitteratur, vi har våra utbildningar, men jag tror det är något annat som saknas. Jag upplevde verkligen att det fanns en törst efter att få till den här sortens samtal mellan behandlare och patienter som tagit sig ur en ätstörning”, säger David.
Det har också funnits rädslor från vårdpersonalen inför dessa möten, för att bli ställd mot väggen eller anklagad för det sätt man tidigare mött och behandlat patienter på.
“Men samtalen blev en slags förlossning av nyfikenhet från alla håll. Det var som att nu får vi ställa de här förbjudna frågorna till varandra, frågor som man som personal inom vården kanske alltid velat ställa, men som man varit för rädd för att ställa”.
Det som varit framgångsrikt i dessa samtal har varit att arbeta med det personliga mötet och på så sätt skapa insikt och förståelse utifrån erfarenheter som delas snarare än evidensbaserad forskning eller specifika behandlingsmetoder och tekniker. Något som präglar ett bra möte är öppenhet och nyfikenhet, menar David.
“Att man är nyfiken på den person man möter samtidigt som man kan vara öppen för den andras nyfikenhet, en slags ömsesidig nyfikenhet som skapar möjligheter till ett bra möte. Lyssnandet är också något som går hand i hand med nyfikenheten och det är väldigt viktigt att lyssna så förutsättningslöst som möjligt. Att verkligen lyssna på vad den andre har att säga och bekräfta det man hör. Det tror jag också är något som kanske är svårt att låta få plats i vården idag, när vården kräver effektivisering. Det är viktigt att hinna agera och ge råd, men det är också så oerhört viktigt för en person att någon annan är beredd att lyssna”.
Davids egen erfarenhet är att stunden man tar för att lyssna kan spara in många rådgivningsstunder. Det David sett och erfarit från samtalen under utbildningen på KI, och även utifrån sin roll som forskare och terapeut, är hur läkande mänskliga samtal är när vi kan få till dem.
“När vi är två människor som träffas och pratar om någonting som den ena har svårt med. Vi är inte två etiketter, en diagnos som möter en terapeut. Vi är två människor som möts. Ögonblicket när terapeuten plötsligt blivit en människa för patienten har ofta haft en stor betydelse för just den patienten. Mänsklighet är inte en metodik utan något som visar sig mer spontant i hur man är tillsammans med en annan människa. När man väljer att inte kliva in i den där kostymen där man ska vara på ett visst förväntat sätt. Det handlar mer om att ta vara på det intuitiva. När man får till något som är mer mänskligt finns där mer närhet, spontanitet och känsla och något som för oss människor kan vara väldigt läkande”.
David ser att när man skapar möjligheter för handledning inom yrket blir det lättare att integrera mer av det mänskliga i hur man arbetar. En handledning där man har möjlighet att reflektera och prata om sina erfarenheter och upplevelser med någon annan inom yrket.
Vilken förändring krävs?
“En större öppenhet kring det vi pratar om nu. Man behöver tänka bredare kring kunskap. Vi i branschen pratar väldigt mycket om evidensbaserad kunskap idag och det är självklart viktigt, men vi behöver prata mer om det man skulle kunna kalla för erfarenhetsbaserad kunskap. I vår roll som vårdgivare behöver vi förstå att våra egna och andras erfarenheter är viktiga. Det måste inte vara en stor sak, men att det bara finns lite mer av ett intresse och nyfikenhet kring detta tror jag är jätteviktigt. Det vi gjort på KI är ett sätt. Jag tror alla små steg hjälper oss att ta större steg”.
Text: Camilla Mattsson
