Som tonåring försökte en av dem att inte tänka på det. En annan tänkte på det jämt, den tredje inte alls. Att ens kön kan uppfattas som något helt annat än vad man själv ser det som. Mind har träffat författaren Lina Axelsson Kihlblom, experten Edward Summanen och skådespelerskan Saga Becker för att prata sexualitet och könsidentitet.
”Det här är det knepiga”, säger Edward, som är sakkunnig inom transfrågor hos RFSL, ”folk tror att det bara finns ett sätt att vara exempelvis trans på. När berättelserna om transpersoner är så få som de fortfarande är blir bilden väldigt begränsad. Förut var det ett krav att ’bli’ heterosexuell för att kunna få könsbekräftande vård. Många förstår fortfarande inte att könsidentitet och sexualitet är två helt skilda saker.”
Saga, som är skådespelerska och författare, nickar.
”Det tog tills jag var runt sexton tills jag kunde lägga orden i min mun: jag är inte kille. Och jag var nitton-tjugo när jag kom ut ordentligt som trans. Vid den tidpunkten ville alla transpersoner omkring mig ha män. Så då trodde jag att det var det som var att vara trans. Identiteten och sexualiteten hängde ihop för mig, eftersom det var den enda bilden som gavs. Senare förstod jag att bara för att jag drogs till maskulinitet måste den inte komma från just en person som var född som man.”
Edward Summanen, RFSL, och Saga Becker, skådespelerska.
”Jag märkte tidigt att femininitet ansågs vara något fult”, fortsätter hon. ”Det gör det ju i ett patriarkalt samhälle. Jag skadade mig själv i femton år. Försökte leva som homosexuell kille, vilket inte heller var min identitet. Man existerar så mycket i förhållande till andra människor. Och väldigt lite på sina egna villkor, i mitt fall. Hela min uppväxt fick jag höra att det bara fanns ett sätt att se på transpersoner, att de var konstiga och fel. Och du måste gå igenom könsbekräftande vård för att vara färdig trans. Hata din kropp tills den är korrigerad.”
”Den där sortens förväntningar har jag ju fått höra mycket av”, säger Lina, som är författare, ordförande för Mind och förvaltningschef inom barn och utbildning i Nynäshamns kommun. ”’Man märker inte’, får jag höra. ’Man märker inte att du är född som kille.’ Som ett slags beröm.”
”Inom transfrågor pratas det ofta om att vara ’född i fel kropp’”, säger Saga. ”Jag är trans, ja, men inte född i fel kropp. Ändå finns det så mycket krav och förväntningar. En nioåring jag känner till tog nyligen sitt liv för att hon utsatts för homofobi. För ett barn i det här läget, som inte får vara… Det säger något om bristen på möjligheter. Om hur långt den här stressen kring kön och sexualitet kan gå.”
”Hela samhället är ju så”, säger Lina. ”Konstant ska det kryssas i: pojke eller flicka? Herrar – plan 4, damer – plan 2. Uppdelningen pågår hela tiden och finns i språket, i traditioner, i juridiken, i media, i mängder av sociala företeelser.”
”Vi har alla ett behov av att förstå vår omvärld”, säger Edward. ”Om man har fått lära sig att kön är viktigt så är kön viktigt. Men man kan lära sig att man inte behöver kunna placera någon könsmässigt för att förhålla sig till den. Alla utbildningsprogram måste exempelvis innehålla HBTQ-frågor, men det gör de inte idag.”
Lina instämmer.
”Det måste vara allmänbildning. Att vi människor kommer i olika former.”
Vad skulle ni säga behöver hända närmaste tio åren?
”Det finns en tydlig koppling mellan att få sina rättigheter tillgodosedda”, säger Edward, ”och att man mår bättre som homosexuell cisperson. [Cis = Någon vars juridiska kön, kropp och könsidentitet korrelerar enligt normen, reds. anm.] Det tror jag gäller även för transpersoner oavsett sexualitet. Det är bland annat därför det behövs ett tredje juridiskt kön.”
”Fast frågan är: varför behöver vi alls juridiska kön?” Saga stryker hunden Kid över ryggen. ”Vi i Sverige kan införa ett tredje juridiskt kön, men problemet finns kvar i massa andra länder. Ta hellre bort alla alternativ överallt, då kan det inte bli fel.”
”Jo, det är även RFSL:s vision på sikt”, svarar Edward. ”Men många ickebinära personer längtar efter att erkännas juridiskt genom ett tredje kön. Andra föredrar att inte ha något juridiskt kön. Hur detta ska fungerar rent praktiskt behövs utredas. Flera länder har redan tre juridiska kön eller möjlighet att slippa ange juridiskt kön, så som Nepal och Nya Zeeland.
Det nya lagförslaget om att kunna ändra kön juridiskt utan utredning är också viktigt. Samma sak med förslaget om att man inte ska behöva ansöka till Socialstyrelsens rättsliga råd om underlivskirurgi. Den nuvarande rutinen innebär en massa byråkrati, väntan, resursslöseri och ångestskapande processer. Det är oerhört påfrestande med väntetider på över ett år.”
”Och på en mindre ort”, flikar Lina in, ”när man går till doktorn, säger den ofta: gå till psyk. Och där kanske de först vill utreda en för depression innan man får en remiss. Varpå man sen får vänta ett-två år innan man ens blir kallad. Det blir limbo på limbo. Det här skapar också ökade risker för svårigheter att orka försörja sig, missbruk, självmordstankar.”
”Vården kan hjälpa en hantera en depression samtidigt som man får en utredning”, menar Edward. ”Ingen skulle säga: ’Är du både gravid och deprimerad? Då måste vi hantera din depression innan vi kan förlösa dig.’ En annan utmaning är transpersoner som söker asyl, där man inte kan påbörja en könsutredning innan man har uppehållstillstånd. Detta samtidigt som Migrationsverket ibland kräver att man ska ha påbörjat en utredning just för att få uppehållstillstånd.”
”Jag förstår inte hur folk står ut”, säger Lina.
”Många gör ju inte det”, svarar Edward. ”Vi vet ju hur pass utbrett psykisk ohälsa och suicidtankar ändå är.”
Det är tyst runt bordet.
Lina Axelsson Kihlblom, ordförande för Mind, Johanna Wester, kommunikatör på Mind, Edward Summanen, RFSL, och Saga Becker, författare.
”Det är ett enormt problem att varannan ung transperson har tänkt på att ta sitt liv”, tar han upp tråden. ”Samtidigt mår många bra. Det är en kommunikationsutmaning: hur påtalar vi behovet av riktade satsningar utan att samtidigt förstärka bilden av att transpersoner inte vill leva? Vården och skolan får inte gå in i akutläge bara för att en ungdom berättar att hen är trans. Istället handlar det om att vara medveten om att det är en högre andel unga transpersoner som mår dåligt. Och man behöver förstå varför det ser ut så.”
”Den bild som media och populärkultur ger kring trans spelar också stor roll”, säger Saga. ”Exempelvis att transpersoner i filmer nästan aldrig faktiskt spelas av transpersoner. Bara att vi äntligen nått de diskussionerna senaste året betyder så mycket för mig. Att det här är diskussioner i en bransch där jag jobbar.”
”Fast – jag vill inte i första hand uppfattas som en transperson”, säger Lina. ”Eller ens i femte hand. Jag är människa, chef, mamma. Man måste få ha annat i livet. När unga säger: ’jag är trans’ slår det mig ibland att ’ja, just det, jag tillhör väl antagligen också den gruppen”
”Hela samhällets syn på transpersoner kräver att man ska vara säker på vem man är”, säger Saga. ”Liksom mer än andra är det.”
Vilka fler fördomar finns om transpersoner?
”Att vi ska må dåligt”, säger hon. ”Att det finns en skam kring att må fint. I media beskrivs transpersoner gång på gång som sorgliga och ärriga. Var är den lyckliga historien?”
Lina skrattar till.
”Den får jag berätta ibland – den i Året runt, där man är lycklig. ’Bosse var bilmekaniker’”, imiterar hon, ”’nu står han här i raffset som Birgitta’… Det är härligt, visst, men det är också stereotypt.”
Hon funderar.
”När jag var ung längtade jag efter att få leva ett normalt liv som kvinna. Folk kommer till mig mitt på fackligt möte och vill prata om att de har en granne som är trans. Vad vill de ha för svar? Låt mig inte på ålderdomshemmet få höra: Det där är ingen ciskvinna. Det där är ju ännu ett gäng etiketter som klistras på. Får jag aldrig bli vanlig kvinna?”
”Jag förstår”, säger Edward, ”men jag tycker att det är bra att begreppen finns. För med dem kan vi prata om olika erfarenheter, olika privilegier. Och man kan absolut känna att man går från att vara trans till cis, om man med cis menar att kropp och juridiskt kön överensstämmer med ens könsidentitet. Jag tycker inte att man kan säga vad någon annan är. Men ibland måste vi förenkla kommunikationen när vi utbildar eller talar om politiska förändringar.”
”Så jag kan säga att jag är före detta trans och numera ciskvinna?”
”Verkligen!”
”Vi är alla olika”, säger Saga. ”Jag är Lady Gaga i min hjärna. Det är en del av min identitet att vara trans.”
Text: Johanna Wester
HBTQ-ordlista
Trans = “Trans” är en förkortning för transperson, som är ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet. Gemensamt för transpersoner är att ens könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön man tilldelades vid födseln och som bestämdes av hur ens kropp såg ut och tolkades då. Begreppet transpersoner inbegriper människor som inte är antingen kvinna eller man (till exempel bigender, genderqueer, ickebinär, intergender), personer som vill korrigera sin kropp och byta juridiskt kön (transsexuell), människor som använder kläder och andra attribut som brukar anses typiska för ett annat än ens eget kön (crossdresser, transvestit), artister som överdriver könskodade attribut när de uppträder (drag) och personer som inte vill, kan eller tycker att det är viktigt att definiera sig i fråga om kön (som agender, ickebinär, neutrois, nongender).
Queer = Queerbegreppet används för att ifrågasätta föreställningen att det finns två kön som är varandras motsatser, kvinnor och män, samt att kvinnor har begär till män och vice versa. Dessa föreställningar brukar kallas för heteronormen eller tvåkönsnormen (se även binärt/linjärt kön, norm/normkritik). En queer identitet kan innebära en önskan att i sin identitet inkludera alla könsidentiteter, könsuttryck och sexualiteter, eller att variera sina uttryck.
HBTQ = Hbtq, ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter.
Källa: RFSL och Nationella sekretariatet för genusforskning
