Linus Thörnblad var en framgångsrik höjdhoppare på högsta elivnivå när psyket och kroppen plötsligt sa ifrån. Vad händer med ens tillvaro och identitet när livet förändras?
Hur såg din väg till elittoppen ut och hur starkt förknippad med din identitet var idrotten?
– Fram tills jag kom in på höjdhoppet av en slump så hade jag inte större visioner eller drömmar än att ta mig igenom skolan och börja arbeta. Men i nionde klass så kom jag in på höjdhoppning och blev väldigt duktig väldigt fort, och därefter började jag såklart drömma om att bli så bra som möjligt på sporten. I och med att jag i en ålder där man formas väldigt mycket blev en offentlig person genom mitt idrottande, och fick bekräftelse därigenom, så byggde jag till största del min identitet på det.
När märkte du att allt inte stod rätt till?
– Under hösten 2010 skulle jag i vanlig ordning sätta igång med min uppbyggnadsträning inför kommande år, men där någonstans började huvud och kropp ge mig nya och för mig främmande signaler. Jag blev väldigt trött, en trötthet som inte blev bättre av att jag sov väldigt mycket. Jag började få hög puls så fort jag gjorde något, orkade inte med mycket alls, och kunde bryta ihop i gråt från ingenstans.
Hur mycket tror du handlar om pressen du kände som elitidrottare?
– Nästan oavsett vad man gör så kan man känna press från olika håll, vare sig det är arbetsgivare, tränare, sponsorer med mera. Under min aktiva tid så trodde jag att den största pressen kom utifrån, men med lite perspektiv nu så inser jag att den absolut största pressen satte jag på mig själv.
Vad hade du för tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa?
-Jag har en pappa som också dragits med psykisk ohälsa, och därmed kunde jag, framförallt i början, ventilera med honom. Det var oerhört skönt och lugnande.
Vad händer med ens identitet när man tvingas inse att man inte orkar längre?
– Det blir såklart en identitetskris när du tvingas sluta med något som du byggt din identitet på under så lång tid. Men mitt grundproblem var till en början att klara av att ta mig ur lägenheten och ta en tio minuters promenad. Så min identitet var ett litet problem i jämförelse med den stora kampen jag fick ta mot utmattningsdepressionen. Jag mådde aldrig dåligt eller hade negativa tankar kring höjdhoppet, utan jag ville egentligen göra det varje dag, men eftersom jag knappt kunde vara vaken längre än tre timmar i sträck så insåg jag att träning låg väldigt långt bort.
Hur såg ditt liv ut halvåret efter att du blev sjuk?
– Drygt sex månader efter jag gått in i min utmattningsdepression så var det nog som värst. Jag sov för det mesta, lämnade inte lägenheten på flera veckor och då bara för att handla mat. Jag kunde vakna upp och storgråta och ha ångest över saker som egentligen inte var något att ha ångest över. När det var som absolut värst kunde jag inte ens läsa längre.
Hade du planer på att återgå till idrotten?
– Jag insåg väl drygt ett år efter att jag brände ut mig att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka, framförallt inte till samma miljö som försatt mig i den situationen jag hamnat i. Jag skulle inte klara av att träna utan att sätta press på mig själv och jämföra med vad jag gjort tidigare. Så jag började om på noll kan man säga. Jag började jobba 20 procent som timanställd på ett ungdomshem och byggde ett nytt liv därifrån.
Det är ju en extremt utsatt tillvaro du levde i som elitidrottare – vad finns det för verktyg att använda, tror du, för att bättre kunna ta hand om sig själv och varandra inom idrotten?
– Att lära sig lyssna på kroppens signaler, lära sig vilka de vanligaste varningssignalerna är. Att lära sig att slå av och på hjärnan, så att man skapar möjlighet för mental återhämtning när man inte är på träningen. Genom att uppmärksamma och utbilda om problemet.
Hur ser din tillvaro ut idag, jämfört med hur den var innan?
– Jag arbetar fortfarande som timanställd på samma ungdomshem som jag började på. Den arbetssituationen passar mig väldigt bra då jag har en del andra uppdrag som föreläsare, och så arbetar jag som expertkommentator på Eurosport och lite som tränare.
Hur mycket av din gamla identitet finns kvar?
-Jag tror det finns kvar ganska så mycket. Jag har fått ändra mitt dåliga beteendemönster, men jag ser fortfarande mig själv som en före detta elitidrottare och jag kommer nog alltid identifiera mig med det eftersom det är något jag verkligen tycker om och vill förknippas med.
Har du något råd att ge till unga elitidrottare som lever på samma sätt som du gjorde?
– Det finns många råd att ge. Det går jag framförallt igenom i mina föreläsningar. Det tips jag kan ge så här kort är att njuta mer, och försöka ha kul och ta vara på tillfällena. Har man kul så går det oftast bra, pressen släpper och resultaten kommer.
Intervju av Lolo Westerman
