All smärta och ensamhet som Susanne Tell upplevt har lett till ett livslångt engagemang. Hon menar att samhället tidigare måste förbereda oss på livets utmaningar.
Jag har varit här förut. Jag sitter på grusgången utanför mitt hus och drar bort ogräs och tårarna rinner. Jag låter dem rinna. Det är bra att lite av all frustration, stress och ångest får komma ut som något blött på mina kinder. Det har mina kurser i stressfysiologi lärt mig. För visst var det så det var? Jag känner mig lite förvirrad. Att rensa ogräs är för mig en fantastisk konkret ångesthantering när det gungar. Så jag rensar, för gungar det gör det.
Så kände jag i somras men jag har länge brottats med tankar på att ta mitt liv och gjort flera försök sedan tonåren. Min så kallade suicidalitet har varit en följeslagare genom hela livet, inte välkommen eller inbjuden. Men den bryr sig inte om det. Den finns där och flåsar mig i nacken till och från. För att kunna leva och fortsätta stå på benen så har jag fått bli en detektiv. Jag har sökt svar och lösningar och hittat mycket på vägen som jag dagar som denna när jag sitter på grusgången får använda mig av.
Vi måste bli bättre på att rusta individer att hantera tuffa situationer. För är det något vi vet så är det att livet går upp och ned. Varför börjar vi inte tidigt, redan i skolan, att ge förutsättningar att hantera livet när det gungar ordentligt? Den kunskapen behöver vi alla.
Det är så tydligt att det här är en brist att jag tillsammans med mina vänner Jan och Filippa som också jobbar med frågan skrev boken “Handbok för Livskämpar”. Vi vill verkligen sprida kunskap och inge hopp och värme! Men vi sticker inte under stol med att det kan vara en fruktansvärd situation. Vi vet att en bok inte ersätter vården, men vi hoppas att den kan vara ett stöd till individen. Något att hålla i handen när det gungar och man inte har någon karta att navigera med.
Varför är det här viktigt? Jo dels för att erbjuda igenkänning och kanske en gnutta kraft i en situation som kan kännas helt förlamande. Men även för att i förlängningen bidra till att kunna hantera situationer som innan kan ha känts helt hopplösa där man inte kan påverka något alls utan bara åker med som ett klädesplagg i en torktumlare. Det kan ändras, så som det gjort för mig. I sommar har en situation som för ett antal år sedan kunnat innebära livsfara nu istället varit riktigt tuff, men till största delen varit hanterbar. Att få lite handlingsutrymme, om än bara en gnutta, kan göra en otroligt stor skillnad. Att känna att man inte är själv i det här och ha lite mer kunskap om hur man kan känna och reagera när livet stormar. Men framförallt känna sig bättre rustad att hantera det. Veta var man kan söka hjälp. Förstå vad som kan vara farligt och vad som är signaler från kroppen som vi måste ta på allvar för att det inte ska bli en potentiellt farlig situation. Sänka tröskeln för att öppna upp och släppa in andra i det tuffa. För ingen ska behöva bära smärta ensam.
Till dig som kämpar just nu. Du är inte ensam, även om det kan kännas så. Det kommer att komma ny kraft, även om du själv nästan gett upp så har din hjärna inte gjort det. Det finns en framtid också för dig. Jag kan inte lova dig en fantastisk framtid i morgon. Men så länge du lever finns möjligheten till något underbart. Det jag kan lova dig är att jag och många med mig kämpar för ett mänskligare, mer suicidpreventivt samhälle, som kan hjälpa till att fånga upp oss när vi har det tufft. För det har vi alla ibland. Jag tror vi behöver bli mer ödmjuka att dela med oss av det.
Glöm inte. This too shall pass. Inget mående i livet är statiskt. Även det dåliga måendet har ett slut. Det hoppet har burit mig oändligt många gånger.
Text av: Susanne Tell, utvecklingsledare Suicidprevention i Väst, föreläsare och författare.
