Ann Söderlund har erfarenhet av att leva med män med beroende och psykisk ohälsa. Själv var hon medberoende.
– För mig handlade det om att vakna varje morgon och inte tänka på sina egna behov, utan hur jag kunde göra för att rädda andra.
År 2014 sändes den första säsongen av Djävulsdansen på SVT. Programledarna Ann Söderlund och Sanna Lundell tog upp hur det är att leva nära någon med beroendeproblem. Serien följdes upp av en ny säsong med ett snarlikt tema 2016 – hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Sedan dess har Ann Söderlund och Sanna Lundell dessutom hunnit skriva en bok i ämnet, som delvis baseras på tv-programmen. Enligt förordet till boken är den tänkt som ”Den ultimata överlevnadsguiden, som vi själva hade velat ha på nattduksbordet under våra sömnlösa nätter”.
Men vi tar det från början. Innan tv-serien, när Ann Söderlund och Sanna Lundell träffas är de enligt egen beskrivning ”två människospillror”. Det syns inte utåt eftersom båda är världsmästare på att låtsas som om allt är bra. Men som de skriver: ”Det var dags att lämna de sjunkande skeppen – våra liv – och simma till varmare stränder. Medberoendet höll på att äta upp oss.”
Medberoendet började tidigt
– Jag har alltid varit rädd för ledsna känslor och försökt undvika dem, säger hon, där hon sitter i ett litet ljudisolerat inspelningsrum som annars är hemmaplan för podcasten ”Lillelördag”, som hon nyss spelat in ett avsnitt av tillsammans med kollegan Anitha Schulman.
Hon säger att det finns bilder på henne när hon är fem år gammal och sitter och tröstar en ettåring.
– Eller en lysmask, säger hon och liksom huttrar till vid minnet. Sanna brukar säga att hon hade kunnat bli medberoende till en falukorv. Det stämmer nog för mig också.
Hon är bra på att uttrycka sig, Ann Söderlund. Hennes signum som bloggare, poddare och när hon skriver krönikor eller böcker, är att hon tycks kunna se på det mesta med självdistans och humor. År 2010 kom hon ut med boken Men vi knullar ju ändå inte, som beskrivits som “en rasande skojig, beroendeframkallande och smart bok om den svåra konsten att leva tillsammans”, som släpptes samtidigt som hon förmodligen gick igenom en ganska tuff period.
Att alltid tänka på någon annan före sig själv
Ann beskriver ytterligare en scen från när hon var liten, som kan spegla hur hon tog på sig rollen att rädda alla – människor som djur: När småpojkarna i skolan kastar träspjut på fiskarna i ån blir Ann utom sig. Hon rusar hem till radhuset och hämtar två röda plasthinkar. Hon försöker förtvivlat fånga så många mörtar det bara är möjligt, för att rädda dem från pojkarnas spjut. Det går sådär, såklart.
Som hon sedan skriver i boken Djävulsdansen – bli fri från medberoende: ”Att alltid tänka på någon annan före sig själv blir en livsstrategi som en dag inte längre är särskilt hälsosam. Vart tog den söta lilla flickan vägen? Ingen som vet. Medberoendet till pappan blev en pojkvän blev en ny man blev …”
Ann menar att många som hamnar i förhållanden som medberoende kanske i någon mån tagit hand sina föräldrar som barn.
– Man känner trygghet i en dysfunktionell familj, man är van vid att ingenting är konstigt, säger hon.
Ann har också sökt sig till andra situationer där hon kunnat ta hand om människor. Hon skakar långsamt på huvudet när hon berättar om hur hon som 16-åring jobbade på ett ungkarlshotell. Där fanns det många öden att engagera sig i …
Från missbruk i familjen till missbrukande partner
För Ann ledde en uppväxt med missbruk i familjen, till att senare bli ihop med en missbrukande partner. Hon lånar författaren Melody Beatties ord när hon beskriver medberoende: ”En medberoende människa är en som har låtit någon annans beteende påverka sig, och som är fullt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” När Ann Söderlund bröt upp från sin före detta man hade hon under en lång tid varit fullständigt upptagen av hans mående, beteenden, tankar och känslor. All tid och energi gick åt till att fundera, prata om, oroa sig för, kontrollera och leta lösningar åt en annan vuxen person. Omsorgen om den andre hade gått över till ett destruktivt medberoende.
Chimära vinster
För Ann Söderlund är det inte helt okomplicerat att prata om det som varit. Hon vill inte, som hon säger, ”kasta skit på någon”. Hon tar också upp att medberoende ibland kan ge vissa chimära vinster i form av kontroll och makt över sitt eget och den andres liv. Att medberoendet ger utrymme att spela en roll som den smarta och duktiga som fixar och håller ihop den dysfunktionella familjen, för att få ett känslomässigt övertag.
– Jag kan fortfarande känna att jag inte riktigt har gjort min läxa, säger hon, även fast hon nu lever i en ny relation, utan missbruk och medberoende.
Det är hemskt att befinna sig i en livslögn
Att lämna en missbrukande man och göra upp med sitt medberoende, i ett förhållande med tre barn, var svårt.
– Det kändes oerhört svårt att inte lyckas hålla ihop sin familj. Jag var så besviken över att ha hamnat i den ställningen.
Varje år, fem år i rad, försökte hon lämna förhållandet innan det till slut bröts upp.
– Det är hemskt att vada omkring i samma gegga. Att hela tiden befinna sig i en livslögn.
Till slut blir man bokstavligen sjuk, säger hon. Hon har tappat hår, fått eksem och en gång åkt till akuten för att halva sidan av kroppen domnat bort.
Ann Söderlund menar att medberoende inte har ett osynligt könsprefix. Kvinnor som män kan bli medberoende.
– En del gillar inte begreppet medberoende överhuvud taget. Vissa feminister ser det som en kvinnofälla. Men för mig funkar det. Det finns så många kvinnor som stått tillbaka för att vårda och ta hand om män med beroende.
Särskilt skamfyllt för män att vara medberoende
I den magra forskning som finns att tillgå om medberoende, menar Ann Söderlund, utgår man oftast från att det är en kvinna som är medberoende. Uppfattningen är att män som hamnar i medberoende ställer snabbare ultimatum och lämnar relationen tidigare.
Under arbetet med tv-serien försökte de få medberoende män att berätta om sina upplevelser inför tv-kameran. Men alla försök stupade. Man lyckades inte få en enda man att ställa sig framför kameran och prata.
– För män är det oftast väldigt skamfyllt att vara medberoende, att inte ha kontroll på sin familj.
– Jag tror inte att mitt ex skulle ha stannat så länge som jag gjorde, lägger hon till.
När tjejer mår dåligt, säger Ann, söker de sig till familj och vänner. När män mår dåligt söker de ofta tröst i att dricka eller ta droger, och vill absolut inte ta hjälp av familjen.
– Jag har killkompisar som varit och är deprimerade, men liksom vägrar att ta tag i det. Det handlar ju fortfarande om att det är en skam att visa sig svag eller sårbar, det är ju fortfarande att man ska vara en riktig karl som inte gråter. Nu har det ju blivit lite mer accepterat eftersom så kallade kändisar pratar om att de mått dåligt och på det sättet har situationen fått lite mer prestige.
Man är inte maktlös
I Djävulsdansen – bli fri från medberoende skriver Ann Söderlund och Sanna Lundell: ”Om vi inte lär våra pojkar att prata om känslor så blir vi alla isolerade i vår djävulsdans …”
– Ja, jag försöker inpränta i våra pojkar att ta hjälp när de behöver, säger hon. Och hon har att öva på. ”Pojkarna”, eller sönerna, är i dag fem till antalet.
Det finns vägar ut ur medberoende. En av de första lösningarna som Ann pekar på är att inse att man som medberoende är maktlös. Att erkänna för sig själv att det inte går att göra mer än man har gjort, och ta ansvar för sitt eget liv.
I boken ägnar författarna dryga 100 sidor åt hur vägen ut kan se ut, med underrubriker som ”Ta tag i ditt havererade känsloliv”, ”Vad har du makt över?” och ”Ställ ultimatum, sluta kompromissa!” Men om Ann ska koka ned det till några meningar blir det ungefär:
– Prata om det. Prata med andra som är eller har varit i samma situation. Man är inte ensam om att ha varit med om detta. Nyckeln till frihet är att prata och be om hjälp av någon som kan mer. Det är ingen quickfix. Men det går.
Det finns hopp
– Min mission med Djävulsdansen, föreläsningar, böcker är att ta bort stigmat, skammen och tabun kring de här frågorna! Jag vill se fler kvinnor blomstra och nå sin fulla potential. Det mår hela samhället bättre av.
Att söka professionell hjälp är inte alltid så lätt, säger hon. Dels att veta var man ska söka den, och dels att få tillgång till hjälpen även om man vet var den finns.
Men det finns hopp. Och hon borde veta – som träffat massor av människor i liknande situationer, som kommit på benen igen.
– Många tar sig bort från medberoende. Det är inte kört. Och du är ingen dum jävel om du lämnar någon. Ibland måste vi göra det, även om det gör ont. Människan har en otrolig förmåga att resa sig ur askan och läka.
Text: Bruno Lundgren
Foto: Petrus Iggström
