En fallstudie av kommunikationen före och efter ett självmord på ett svenskt internetforum.
Medieforskaren Michael Westerlund har för vår tidning Mind exklusivt sammanfattat undersökningen av händelsen kring ett självmord på internetforumet Flashback, som han gjort tillsammans med Gergö Hadlaczky och Danuta Wasserman från Stockholms universitet och Karolinska institutet.
Klockan 11.51 den 11 oktober 2010 startade en 21-årig man tråden ”Hängning” på internetforumet Flashback. I sitt första inlägg skriver den unge mannen att han bestämt sig för att hänga sig och streama händelsen live på internet. Under den följande timmen gjordes 30 inlägg av 13 olika deltagare. Vissa deltagare försökte stötta honom och få honom att avstå från att fullfölja självmordsplanerna, medan andra inte trodde på honom utan kallade honom ”troll”.
Ytterligare andra hetsade honom att fullfölja sina självmordsplaner. Strax efter klockan 13.00 postade den unge mannen sitt sista inlägg med orden ”alright lets do it” och hängde sig sedan framför sin webbkamera. Några deltagare lyckades spåra hans IP-nummer och ringde larmtjänsten. När polis och räddningstjänst anlände till hans hem 14.05 var han redan död.
Denna tragiska händelse väckte stor uppmärksamhet och startade en debatt om internetbeteende och vilket ansvar deltagare, moderatorer och de som driver webbsidor har när individer kommunicerar om riskfyllda, och i detta fall direkt livsfarliga, ämnen. Fallet reser också viktiga frågor kring innebörden av självmordskommunikation och självmordsprocesser i den digitala och globala eran.
Denna händelse har undersökts av forskarna Michael Westerlund, Gergö Hadlaczky och Danuta Wasserman från Stockholms universitet och Karolinska institutet, och resultaten av studien Case study of posts before and after a suicide publicerades i tidskriften British Journal of Psychiatry i december 2015 (1). Föreliggande text utgörs av en sammanfattning av denna artikel.
Det huvudsakliga syftet med fallstudien var att undersöka hur deltagare på ett internetforum reagerar och agerar ställda inför en självmordskommunikativ händelse och en faktisk självmordshandling. Med en kombination av kvantitativ och kvalitativ metod undersöktes de föreställningar och attityder som förekom i de anonyma användarkommentarerna som publicerades på forumet före, under och efter självmordet. Materialet bestod av 638 inlägg som gjordes i tråden den 11 oktober 2010, mellan klockan 11.51 och 17.26.
Bakgrund
Då mycket av det som handlar om självmord – och dess bakomliggande orsaker – fortfarande till stor del är tabubelagt i vårt samhälle och i vår kultur har webbsidor, samtalsforum och blogg- och twitterinlägg på internet om ämnet kommit att utgöra en viktig, och omdiskuterad, informationskälla.
Den digitala kommunikationen på internet har haft en omvälvande inverkan på individ och samhälle och har också inneburit att skillnaden mellan den personliga, intima kommunikationen och den offentliga, publika kommunikationen delvis har suddats ut, vilket också får konsekvenser för hur självmordsämnet utvecklas och hanteras.
För unga personer som överväger självmordshandlingar är internet idag den primära källan för information, kommunikation och hjälpsökande (2). Studier har också visat att suicidala individer upplever öppna, anonyma och icke-modererade internetforum som särskilt användbara utifrån sina behov – en ”plats” där de kan möta andra deltagare som liknar dem själva – och att kontakt och kommunikation med familj, sjuk- och hälsovården och digitala hjälpsidor ses som mindre tillfredsställande (3).
Även om självmord och självmordsförsök kan ses som en följd av inre psykiska konflikter, så spelar även yttre faktorer en viktig roll i den komplexa självmordsprocessen (4).
Ett flertal studier har visat att en stor andel av dem som försöker begå självmord har kommunicerat sina självmordstankar och självmordsplaner, direkt eller indirekt, till andra människor innan självmordshandlingen (5).
En större genomgång av studier om självmordskommunikation visade att mellan en tredjedel och hälften av de personer som dör i självmord hade kommunicerat sina självmordsavsikter direkt till människor i sin omgivning (6). Om indirekt kommunikation räknas in ökar andelen till 60-80 % (5). Owen m.fl. har tagit begreppet självmordskommunikation vidare och definierar det som en självmordskommunikativ händelse, vilket då är en situation där en person uttrycker känslor, tankar, avsikter eller planer kopplade till självmord, antingen direkt eller indirekt, i samspel med andra människor i sin sociala miljö (5).
Det väsentliga är att en självmordskommunikativ händelse är den mest observerbara delen i en självmordsprocess.
Kommunikationen före självmordet
I sitt första inlägg skriver den unge trådstartaren (fortsättningsvis TS):
“Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.
Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.”
Detta meddelande är mycket tydligt och konkret: Han har tagit smärtstillande för att undvika smärta och säger också att han förberett sig genom att tidigare testa självmordsmetoden. Detta är tydliga varningssignaler. Att testa och repetera självmordsmetoder är en viktig indikator på att en människa har tagit ytterligare ett steg i självmordsprocessen. Ändå är svaret TS får på sitt första inlägg: ”Lycka till då!”.
I sitt andra inlägg beskriver TS mer ingående hur han tidigare testat självmordsmetoden (självstrypning) och hur det kändes:
…det har alltid varit en så läskig grej att ta livet av sig som du kanske kan förstå…
Men när jag väl testade att strypa mig själv med händerna, så pass att blodkärlen i ansiktet började spricka, så kändes det inte så läskigt längre utan mer fyllt av lugn, att jag äntligen skulle komma till vila.
Av de 21 postade inläggen av andra än TS själv innan hängningen kan sju karaktäriseras som att de uppmuntrar eller till och med hetsar TS att genomföra självmordet, till exempel: ”Dumfan, strypning är inget nöje. Har du ingen bil .. koloxoid äger…”. I ytterligare två inlägg ifrågasätts allvaret i TS självmordsplaner, vilket provocerar honom att visa att han är seriös: ”Det märks på det sättet du skriver på att du bara är en skojare, gå och häng dig…”. Alltså kan nästan hälften av inläggen ses som att de uppmuntrar TS att genomföra självmordet.
Motsatt detta är sju andra inlägg att betrakta som stödjande, där deltagare försöker få honom på andra tankar och avstå från självmordshandlingar, exempelvis dessa två: ”Kan du inte berätta lite om ditt liv TS?” och ”Gör det inte man måste kunna se lösningar på allt”. Det framstår som att TS påverkades av dessa stödjande och empatiska inlägg, men samtidigt inte helt kunde släppa sina självmordsplaner: ”Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite…”.
TS ger inte någon tydlig förklaring om varför han vill ta sitt liv. Det är endast i ett inlägg han kortfattat anger vad som kan vara orsaken: ”Har aspbergers syndrom/högfungerande autism. Är överdrivet sårbar (känslomässigt)… Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person”.
Det TS säger är att hans känslighet, sårbarhet och bristande sociala förmåga gör att han saknar sociala relationer, och att detta gör honom till en ensam person. Vidare är TS enda kommentar om varför han väljer att streama sitt självmord: ”Vet inte riktigt, har alltid känt att jag vill publicera mitt självmord haha”.
Kommunikationen under och efter självmordet
Ifrågasatt trovärdighet
En fråga som ställs i många inlägg i tråden handlar om trovärdighet, alltså om detta händer på riktigt: Kommer TS att ta sitt liv eller ”låtsas” han bara för att väcka uppmärksamhet? Den kommentar TS får efter sitt sista inlägg ”alright lets do it” är ”Du är ett troll, tror jag”, vilket betyder att deltagaren ifråga tror att det är ett skämt. Mer övergripande så misstror människor inte sällan äktheten i vad andra kommunicerar på olika internetforum, särskilt när deltagarna kan vara anonyma och kommunikationen handlar om mer extraordinära frågor. Trots att TS de facto visade sitt självmord i bilder via Flashback forum så trodde 10 % av de 470 deltagarna som gjorde ett inlägg i frågan under och efter självmordet att självmordshandlingen var en iscensatt bluff.
Attityder till TS självmord
Av de 344 inläggen som uttrycker en åsikt om TS självmord, uppger nästan hälften (49 %) att hans självmord är tragiskt, fruktansvärt eller chockerande, till exempel: ”Vidrigt. Dessutom tenderar sådant här att smitta av sig och inspirera andra. Hoppas att TS är på ett bättre ställe nu”. I motsats till detta uttrycks i 24 % av inläggen att självmordet är spännande, intressant eller roligt: ”kalla mig sjuk, men har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv lol”.
Möjligheter till att förhindra självmord
Vad gäller uppfattningar och attityder om huruvida självmordet hade kunnat förhindras (95 inlägg), återfinns i en majoritet (62 %) av inläggen åsikten att självmordet kunde ha stoppats om deltagarna redan från början hade interagerat med TS på ett förstående och empatiskt sätt: ”Jag kunde ha förhindrat det om jag bara hade ringt direkt när han startade tråden, men jag gjorde det inte? Alla dessa trolls på internet har gjort att det är svårt att tro på trådar som denna”. Dock uttrycks i en relativt stor andel av inläggen (38 %) att man inte kan, eller ska försöka förhindra eller blanda sig i andra människors självmordsplaner eller självmordshandlingar: ”Varför hindra killen? Känner han för att inte leva längre är det upp till honom själv att ta beslutet om han ska göra det eller inte”.
I detta sammanhang är det värt att notera att moderatorn av tråden inte heller ansåg att man ska blanda sig i andras självmordsplaner eller självmordshandlingar: ”Det finns många skäl att ta livet av sig men jag respekterar folk som vill det, det är trots allt deras liv och kropp och jag tycker de ska få göra hur de vill med de sakerna”.
Ansvaret för TS självmordshandling
Nästan hälften (49 %) av de 110 inlägg som behandlar frågan om ansvar uppger att det var de andra deltagarnas ”fel” att TS dog, antingen genom att direkt hetsa honom att ta sitt eget liv eller genom att vara alltför passiv i kommunikationen:
Jag tycker ni borde skämmas, ni som suttit och skrivit ”lycka till” ”Du kommer aldrig våga” osv ska skämmas, att ni ens kan med att sitta och skriva något sådan till en kille som uppenbarligen inte mår bra är helt åt helvete, det kanske va dom orden som gav han motivationen att fullfölja med det.
Diskussion
I den aktuella studien kan internetforumet Flashback ses som en (virtuell) social miljö, som tillsammans med TS och de andra deltagarnas olika inlägg utgör en specifik självmordskommunikativ händelse (5). En självmordskommunikativ händelse börjar med en persons uttalande eller meddelande till andra. Hur detta budskap sedan tas emot, tolkas och replikeras beror på de andra deltagarnas föreställningar, kunskaper och attityder om självmord, liksom det kommunikativa sammanhanget, eller miljön.
Före självmordet
Analysen av inläggen innan självmordshandlingen visade att TS var mycket tydlig och konkret med sina självmordsplaner och att han tidigare testat och repeterat självmordsmetoden, vilket är en viktig indikator på att individen har tagit ytterligare ett steg i den suicidala processen.
Förutom psykologiska tillstånd, såsom svårigheter att uppleva en nära gemenskap och tillhörighet till andra människor (failed belongingness) och upplevelsen av att man utgör en börda för andra (perceived burdensomeness), krävs enligt den amerikanske psykologen Thomas Joiner också en förmåga att kunna tillfoga sig själv dödlig skada (7).
Ökad exponering för våldsamma incidenter och situationer (som självstrypning) kan leda till att individens instinktiva rädsla för döden minskar eller helt upphör. Trots att detta borde ses som ett ”alarmerande samtal” (8) och ett allvarligt självmordshot uppmuntrades ändå TS att gå vidare i sina självmordsplaner i närmare hälften av inläggen från de andra deltagarna. Men analysen visar också att de stödjande inläggen verkade ha en positiv inverkan på TS och att han var på väg att ompröva sitt beslut, men samtidigt inte ville släppa sina självmordsplaner.
Denna typ av ambivalens (”att vara eller inte vara”) är karaktäristisk för självmordsprocesser och kan verka som en skyddande faktor (9,10). Att tveka inför en självmordshandling innebär att valet mellan liv eller död skjuts upp. Detta ger tid att försöka hjälpa och stödja den suicidala personen att överleva, vilket de empatiska kommentarerna i tråden vittnar om.
Motsatt, att uppmana någon att realisera sina självmordsplaner eller ifrågasätta allvaret i självmordsmeddelandet, vilket det också fanns exempel på i tråden, kan korta ner ambivalensperioden och vara direkt livsfarligt (11). Så länge dialogen upprätthålls är den suicidala personen involverad i en typ av förhandling, både med sig själv och med de andra deltagarna. Samtalet i sig håller framtida alternativ relativt öppna. Det är när dialogen avbryts eller inte kan etableras som risken för självmordshandlingar uppstår. Handlingen ersätter då den uteblivna dialogen (12).
Analysen visade också att TS skäl för att ta sitt liv i huvudsak handlade om social isolering och ensamhet. I en studie av nära samtal om självmord på ett internetforum angavs särskilt ensamhet av många deltagare som en avgörande orsak till självmordstankar, självmordsplaner och självmordshandlingar (13). Detta uttrycktes ofta i termer av att bli övergiven, att inte bli sedd, att inte bli hörd och att ingen bryr sig.
Att bära på smärta, sorg, ångest och självförakt utan att i ett möte med en annan människa få möjligheten att dela detta svåra blir för många något övermäktigt. Många teoretiska och empiriska arbeten om suicidalitet (14,15) pekar på just ensamhet som den faktor som får bägaren att rinna över.
Ovan diskussion om ensamhet kan också sprida ljus över varför TS väljer att streama sitt självmord via forumet. Kanske vetskapen om att andra deltagare var med och tittade gav TS en känsla av gemenskap, att han inte skulle behöva dö ensam. I ett annat sammanhang, men ändå delvis jämförbart, pekar Ozawa-De Silva (16,17) på betydelsen av socialitet i internetbaserade självmordspakter: genom att träffas, planera och genomföra självmordsplaner tillsammans kan människor uppleva en känsla av tillhörighet och gemenskap. Att dö tillsammans framstår i dessa situationer som ”tryggare” än att dö ensam.
Att TS väljer att dela sin självmordshandling med andra forumdeltagare kan tolkas som ett sista försök att bryta sin sociala isolering och ensamhet, även om det också kan framstå som motsägelsefullt.
Ett självmord handlar inte bara om att dö. Ett självmord kommunicerar också något till världen runt personen, till exempel att personen känner sig ensam, oälskad och utstött. Den självmordsbenägna personen uppnår något med handlingen, något som mottagarna inte kan värja sig mot. Det är ett sätt att reglera den sociala omgivningen (18). Självmordshandlingen kan ses som en maktlös persons redskap för att påverka omvärlden på ett sätt där mottagarna berövas förmågan att tala tillbaka, vilket är en grundläggande omständighet.
Under och efter självmord
Analysen av de meddelanden som publicerades efter självmordet visade att deltagarna menade att det kunde ha varit möjligt att förhindra TS självmord, om bara fler hade varit stödjande och färre hade ifrågasatt allvaret och hetsat honom att fullfölja sina självmordsplaner. Detta pekar på att det fanns en viss medvetenhet bland deltagarna om hur man ska bemöta en självmordsbenägen individ.
Men många av deltagarna uttryckte också åsikter om att man inte ska lägga sig i andras självmordsplaner (38 %). De attityder och föreställningar människor har om självmord spelar en viktig roll i bemötandet av en suicidal individ, och attityder till självmordsnära människor kan vara mycket negativa (4,19,20).
Även om människor är öppna för att hjälpa andra, så tvekar många när det gäller att konfrontera en person som befinner sig i en självmordskris. Detta beror ofta på en bristande kunskap och erfarenhet, samt den rädsla, ilska och ångest som sådana möten kan väcka (4,19).
En självmordskommunikativ händelse kan upplevas som mycket hotfull, både för den suicidala personen och för de andra personerna som deltar i kommunikationen (5). De avfärdande, skämtsamma och ironiska inläggen som gjordes av deltagarna, och det faktum att flera deltagare inte tog TS inlägg på allvar, kan delvis förstås utifrån det tabu och stigma som omger självmord.
Också populära myter om självmord, exempelvis att ”de som talar om självmord gör det inte” och ”att fråga om självmordstankar kan väcka den björn som sover” kan avskräcka många från att lägga sig i (5). Detta utgör ett problem på internetforum som Flashback där många av deltagarna är ganska misstänksamma på grund av den höga nivån av bedrägliga inlägg och trollning.
Slutsatser
Från tidigare studier vet vi att attityder spelar en viktig roll i den suicidala processen (19,21) och att utbildningsprogram fokuserade på att öka kunskaper och ändra attityder och beteenden verkar lovande vad gäller förutsättningarna för att kunna erbjuda stöd, för att öka hjälpsökande beteende och även för att minska antalet självmordsförsök (22-26). Med tanke på att internet har utvecklats till den viktigaste kanalen för självmordskommunikation (2) och att personer med hög självmordsrisk föredrar att kommunicera på internetforum i stället för att kommunicera ansikte mot ansikte i den fysiska världen (3), är det av stor vikt att hitta metoder och att utveckla nya digitala verktyg för att identifiera självmordsnära individer genom det sätt de kommunicerar (2,27,28).
Det är också viktigt att sprida grundläggande kunskaper om den suicidala processen, att öka medvetenheten om självmordssignaler samt förståelse för hur man ska bemöta personer som kommunicerar sina självmordsplaner på olika forum på internet. Utbildning av moderatorer och andra nyckelpersoner i dessa frågor kan bidra till att rädda liv i framtiden.
Referenser
1 Westerlund M, Hadlaczky G, Wasserman D (2015). Case study of posts before and after a suicide on a Swedish internet forum. BJ Psych, 207: 476-482. (doi: 10.1192/bjp.bp.114.154484)
2 Mishara BL, Côté LP (2013). Suicide prevention and new technologies: Towards evidence based practice. I Suicide Prevention and New Technologies (red BL Mishara, AJFM Kerkhof): 1-23. Palgrave Macmillan.
3 Harris KM, McLean JP, Sheffield J (2009). Examining suicide-risk individuals who go online for suicide-related purposes. Arch Suicide Res; 13: 264–76.
4 Wolk-Wasserman D (1986). Suicidal communication of persons attempting suicide and responses of significant others. Acta Psychiatr Scand; 73: 481–99.
5 Owen G, Belam J, Lambert H, Donovan J, Rapport F, Owens C (2012). Suicide communication events: lay interpretation of the communication of suicidal ideation and intent. Soc Sci Med; 75: 419–28.
6 Isometsa ET (2001). Psychological autopsy studies – a review. Eur Psychiatry: 16: 379–85.
7 Joiner T (2005). Why People Die by Suicide. Harvard University Press.
8 Forstorp PA (1999). Alarmerande samtal: Kommunikativa metoder på väg mot döden. I Självmordsbeteende som Språk (red J Beskow, BE Eriksson and N Nikku): 61–83.
Forskningsrådsnämnden (FRN).
9 Shaffer D, Garland A, Gould M (1988). Preventing teenage suicide: a critical review.
J Am Acad Child Adolesc Psychiatry; 27: 675–87.
10 Wasserman D (2001). A stress-vulnerability model and the development of the suicidal process. I Suicide – An Unnecessary Death (red D Wasserman): 13–27. Martin Dunitz.
11 Baume PJM, Cantor C, Rolfe A (1997). Cybersuicide: the role of interactive suicide notes on the internet. Crisis; 18: 73–9.
12 Fleischer E (2000). Den Talende Tavshed. Selvmord og Selvmordsforsøg som Talehandling. Odense Universitet.
13 Westerlund M (2013). Talking suicide. Intimate online conversations about a taboo subject. Nordicom Rev; 34: 35–46.
14 Shneidman ES (1985). Definition of Suicide. Wiley.
15 Rudd MD, Trotter, DRM, Williams B (2009). Psychological theories of suicidal behaviour. I Oxford Textbook of Suicidology and Suicide Prevention. A Global Perspective (red D Wasserman and C Wasserman): 159–64. Oxford University Press.
16 Ozawa-De Silva C (2008). Too lonely to die alone: internet suicide pacts and existential suffering in Japan. Cult Med Psychiatry; 32: 516–51.
17 Ozawa-De Silva C (2010). Shared death: self, sociality and internet group suicide in Japan. Transcult Psychiatry; 47: 392–419.
18 Qvortrup L (1999). Selvmordsadfærd, kommunikation og sprog – teoretiske perspektiver. I Självmordsbeteende som Språk (red J Beskow, BE Eriksson and N Nikku): 13–35. Forskningsrådsnämnden (FRN).
19 Ramberg IL, Wasserman D (2003). The roles of knowledge and supervision in work with suicidal patients. Nord J Psychiatry; 57: 365–71.
20 Emul M, Uzunoglu Z, Sevinc H, Guzel C, Yilmaz C, Erkut D, Arikan K (2011). The attitudes of preclinical and clinical Turkish medical students toward suicide attempters. Crisis; 32: 128–33.
21 Srivastava M, Tiwari R (2012). A comparative study of attitude of mental health versus nonmental professionals toward suicide. Indian J Psychiatry; 34: 66–9.
22 Kim SN, Lee KS, Lee SY, Yu JH, Hong AR (2009). Awareness and attitude toward suicide in community mental health professionals and hospital workers. J Prev Med Public Health; 42: 183–9.
23 Tsai WP, Lin LY, Chang WL, Chang HC, Chou MC (2010). The effects of the suicide awareness program in enhancing community volunteers’ awareness of suicide warning signals. Arch Psychiatr Nurs; 24: 63–8.
24 Jacobson JM, Osteen P, Jones A, Berman A (2012). Evaluation of the recognizing and responding to suicide risk training. Suicide Life Threat Behav; 42: 471–85.
25 Hadlaczky G, Hökby S, Mkrtchian A, Carli V, Wasserman D (2014). Mental health first aid is an effective public health intervention for improving knowledge, attitudes, and behaviour: a meta-analysis. Int Rev Psychiatry; 26: 467–75.
26 Wasserman D, Hoven CW, Wasserman C, Wall M, Eisenberg R, Hadlaczky G, et al. (2015). School-based suicide preventive programmes: the SEYLE cluster- randomised, controlled trial. Lancet; 385: 1536–44.
27 McSwain S, Lester D, Gunn JE (2012). Warning signs for suicide in internet forums. Psychol Rep; 111: 186–8.
28 Pestian J, Nasrallah H, Matykiewicz P, Bennett A, Leenaars A (2010). Suicide note classification using natural language processing: a content analysis. Biomed Inform Insights; 3: 19.
Om författaren
Michael Westerlund är forskare och universitetslektor på Institutionen för mediestudier (IMS), Stockholms universitet. Han är också knuten till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP), Karolinska institutet. Michaels forskning har i huvudsak handlat om den digitala kommunikationens inverkan på samhälle, kultur och individer, och då särskilt hur kommunikationen om riskfyllda, problematiska och tabubelagda ämnen såsom självmord hanteras och förändras genom den globala kommunikationsplattformen internets utbredning.
